årgång C

​​​​​​​”Följ mig!” En nyutkommen bok på svenska har på sitt omslag en känd bild av dagens evangelium. Konstnären fångar ögonblicket just när Je­sus pekar på Matteus och säger: ”Följ mig!” Matteus verkar chockerad och förvirrad. ”Jag? Det kan inte vara mig du menar.” Han pekar på någon som sitter bredvid. Men vi vet att han steg upp och följde honom.

​​​​​​​Paulus manar Timotheos att undervisa i enlighet med "vår herres Jesu Kristi sunda ord och till det som vår religion lär". Den som avviker från den sunda läran drivs av "en sjuklig lust att diskutera och trä­ta.” Detta leder till ”strider och ständiga bråk”.  Paulus beskriver dem: "de har tappat bort sanningen och anser att religionen skall löna sig".

​​​​​​​Paulus säger till Timotheos: ”Låt ingen se ner på dig för att du är ung.” Timotheos hade fått en nådegåva genom det uppdrag han fått, förmedlad genom handpåläggning. Han uppmanas att frimodigt läsa ur skrif­terna, för­ma­na och un­dervi­sa, oberoende av sin ringa ålder. Alla har inte Timotheos´ gåva, men alla har tillgång till en ännu större gåva, syndernas förlåtelse.

"Den levande Gudens församling, sanningens pelare och grund­val.” Trots alla Kyrkans mänskliga brister, idag och genom historien, är hon sanningens grundval och pelare. Hon har inte själv tagit eller själv till­skrivit sig denna auk­toritet. Hon lyser inte med eget ljus. Hon har förvisso ofta missbrukat sin auktoritet, men det ändrar inte Her­rens plan, hur riskabel den än kan tyckas vara i våra ögon. Kyrkan har fått både auktoritet och ljus från den Herre som grundat henne. ”Hans härlighet av­speg­lar sig i kyr­kans ansikte.”

​​​​​​​Hildegard av Bingen (1100-talet) upphöjdes av Benedikt XVI till kyr­ko­lärare. För Hildegard var Gud inte skild från sin skapelse. Hon fann ho­nom i den, i stenar, i djur och växter, framför allt i människorna, samtidigt som hon visste att Gud står över allt. Hon blev inte panteist. Hon såg, förun­d­­rades, men tillbad Gud, honom allena. Hennes synförmåga och andra gåvor hade formats av Skriften, av litur­gin och av kyr­ko­fä­derna.

​​​​​​​Under 200-talet sköljde vågor av förföljelse över den kristna kyrkan. Påven Cornelius dog i landsförvisning. Biskopen Cyprianus blev halshuggen. De nämns båda tillsammans i den första eukaristiska bönen. De kallas "okuvliga vittnen för sanningen". Cyprianus uppmuntrar i ett brev de blivande martyrerna: "Hur saligt är inte det fängelse som sänder Guds människor till himmelen. Må vi förakta det närvarande och blott tänka på det tillkomman­de, på det eviga rikets lön, på Herrens om­­famning och välkomstkyss, på åsynen av Gud."