Alla Själars Dag

Kyrkan firar Alla själars dag i ljuset från Kristi uppståndel­se. I det lju­set ”besöker” vi och ber för dem som gått före oss. Vi behöver detta ljus för att inte dras in i dödens mörker och för­lora vår frid och vår lycka, som vi hörde i Klagovisorna. Men re­dan där skymtar ett hopp. ”Herrens nåd är det att det inte är ute med oss… Därför vill jag hoppas på honom… Det är gott att hop­pas i stillhet på hjälp från Herren”.

Tron på de heligas gemenskap, communio sanctorum, lyser fram på Alla Själars dag. Påskens ljus, som lyser i kyrkan denna dag, vittnar om gemen­ska­pen mel­lan alla som tror på den uppståndne Kristus. Andra Vatikan­konciliet ägnade den­na ge­men­skap ett särskilt kapitel. Helgonen i den himmelska kyrkan, som vi fira­de i går, de som redan har del i fullheten av det­ta ljus, de stöder oss när vi ber om deras för­bön. Vi gör det varje gång vi firar eukaristi.

Kyrkan ber för de döda, för dem som inte längre själva kan på­verka sitt öde. Bönen för de döda är en barmhärtighetsgär­ning. Vi ber i tro. I tro på honom som visade sig starkare än dö­den. Påskljuset lyser den­na dag i Kyrkans kor. Ett av de första vittnesbörden om denna påsktro är Job, den hårt drabbade, den rättfärdige som fick lida. Mitt i den långa raden av plågsamma kapitel lyser ett ord fram, som exe­geterna har svårt att för­klara. Det lyser nästan som en blixt: ”Jag vet att min befri­a­re lever”.

Kyrkan firar Alla själars dag i ljuset från Kristi uppståndel­se. Hans uppståndelse på­minner om det ljus som ”fick natten att lysa som dagen”. Vi behöver detta ljus för att inte dras in i dödens mörker. Så kan ju livet upplevas. Att det blir mindre och mindre kvar av livet ju när­mare den fysiska döden vi kommer.