Att påpeka synd är inte att döma utan en kärlekshandling. Kära systrar och bröder i Kristus, Tidigt i det som brukar kallas för Guds frälsningshistoria med människan sluter Gud ett förbund med det judiska folket. Folket, ett väldigt litet och på värdsscenen obetydligt jämfört med Antikens omliggande s k högkulturer, väljer Gud ut för den tro som folkets urfäder, patriarkerna, hade. Först och främst Abraham. Förbundets syfte är att göra Israel till ett heligt folk, dvs avskilt helt av och för Gud för att vittna om Gud till andra folk.
Kära bröder och systrar i Jesus Kristus, Fastetiden närmar sig och vi kan fråga oss på vilket sätt den kan föra oss närmare Gud. Vi kan lyssna mer till Guds ord under vardagarna, vi kan be mer tillsammans i familjen, vi kan avstå från en del lyx, vi kan vara mer uppmärksamma på andra. Framför allt rannsaka våra samveten, komma till klarhet om vad som är olämpligt i vårt liv, eller olämpligt i relation till andra. Vi kan be Jesus att visa oss en bra fastetid som är ett sätt att vandra korsets väg i vårt eget liv.
De ord vi hört ur evangeliet har lyskraft och skönhet. ”Se på himlens fåglar… Se på ängens liljor. Inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem.” Orden väcker längtan. ”Gör er inga bekymmer för morgondagen.” Vem vill inte befrias från tärande bekymmer? De flesta, oberoende av tro, kan instämma i Jesu ord: ”Var dag har nog av sin egen plåga.” Också den sekulariserade svensken sjunger gärna ”Blott en dag ett ögonblick i sänder… Varje dags bekymmer vill han bära.”