Predikan 8 söndagen under året 2025

Syr 27 : 4-7; Ps 92, 1 Kor 15: 54-58; Luk 6: 39-45

Kära medbröder och medsystrar, kära barn i familjerna, Idag den 8 söndagen under året lyssnar vi till Biskop Anders’ herdabrev till fastetiden som börjar med Askonsdagen nästa vecka. Herdabrevet är skrivet så att det innehåller något för alla. Det läser vi alla med tacksamhet!

Ju äldre vi blir ju mer medvetna blir vi att vi är lemmar i samma Kyrka, fast vi är så olika. Vår religion är sådan att vi hela tiden förvånas över dess andliga rikedom. När någon är sjuk, när någon förs till sjukhus i ambulans, när någon ska dö, då märker vi hur underbar vår religion är. Och nu när den helige Fadern Franciskus är i allas hjärtan och förbön – vi vet vad vi kan göra och hur vi kan be.

Fastetiden är alltid en speciell tid. I år är allting i världen så tydligt något som alla berörs av. Vi ber: Heliga Guds Moder Maria, be för oss och med oss! Helige Josef, Kyrkans beskyddare, be för oss!

Vi leds också av den Helige Ande som talar genom biskopen, som är en präst i kyrkan; en man som föreslagits som ledare och herde för den lokala kyrkan, som utvalts och utnämnts av påven, som är herde för hela Kyrkan. En herde för får, får som är människor. Känner vi igen oss i fåraskapet? Känner vi oss som det svarta fåret ibland? Får är vi i alla fall, en herde har vi i alla fall!

Biskopen är inte vem som helst. Han är vigd till sin tjänst av den Helige Ande och det är därför hans brev till oss alla är så viktigt genom sina påpekanden om tiden och om vår kallelse som kristna. Passa på och ta med er herdabrevet på papper eller sök upp det på stiftets eller församlingens hemsida. Och läs det. Diskutera det hemma.

Då får vi tänka på vad läsningen ur Syraks bok sagt oss: ”En människa sätts på prov genom diskussion”. Vad innebär det? Jo, i en diskussion talar vi just ganska fritt med andra. Hela vår personlighet avslöjas. Vi kan hamna i konflikt med andra och vi kan vinna vänskap med andra. Det innebär alltid att vi prövas, om vi är sanningsenliga, om vi är bedragare eller opålitliga som människor, om vi vänder kappan efter vinden. Det är då ett ämne för fastetiden. Vi ska se oss själva som vi verkligen är och sedan söka Guds nåd för att bli de vi verkligen är, Guds avbilder, lika Gud, men ofta vilsegångna, ibland förvirrade, som barn som söker sin mor.

Läsningarna denna söndag har en alldeles särskild betydelse som inledning till fastan. Ska vi ha nytta av tiden framför oss inför Påsk då får vi börja med det som för så många av oss så svårt - att vi skjuter upp det vi vill göra. Det svåra jag syftar på är att vänta med att börja och när vi börjat, fortsätta. Vi behöver bestämma oss för tid för tystnad, bön och tillfällen till barmhärtighetsgärningar. Vi kan göra så många olika saker av barmhärtighet, att ge pengar ger andra möjligheter att köpa in mat och kläder till befolkningar som drabbats av krig eller naturkatastrof.

I vår tid kanske den viktigaste och svåraste barmhärtighetsgärningen är att lyssna till dem som upplevt sådant det inte finns ord till. Många av dessa bröder och systrar behöver hjälp under lång tid och då måste staterna och civilsamhället anställa professionella. De är få och de drabbade många, och värst är det för barnen. Det är då insamlade pengar verkligen behövs och hjälper till. Vår fastetid måste vara ett arbete för våra barns framtid. Nu görs allt för att rädda klimatet, men för lite för att rädda människorna som människor. ”Kan väl en blind leda en blind?” frågar Jesus i sin liknelse. Eller säger vi hellre: ”Kan väl en okunnig leda en annan okunnig?” Man måste veta var sanningen finns och använda den rätt. Om inte förfaller hela samhället. Vi måste rusta oss för att inte hamna i situationer som skapar tomrum i våra själar.

Kära medbröder och medsystrar, låt oss ta den kommande fastetiden till att se över vårt andliga hus och upprusta det för framtiden. Även om olyckor skulle komma måste vi bevara trons befriande krafter, så att vi kan utropa som aposteln Paulus: ”Död var är din seger, död var är din udd?”

Det, kära medkristna, är vår seger och vårt segerrop! Med de orden kan vi påbörja vår fastetid som leder oss fram till Kristi påsk, hans lidande och död, ja lidande och död, är vad så många nu måste uppleva. Vårt budskap till dem om Guds barmhärtiga kärlek, är den enda trösten, det enda hoppet, hoppet som är det sista som överger oss. Död var är din seger, död var är din udd?  Kristus är uppstånden. Kristus älskar oss, Kristus förstår oss och leder oss som den Gode Herden till den himmelska staden där mörker och sorg inte finns, där ljus och kärlek botar våra sjukdomar och de sår som ännu blöder, amen.

diakon Göran Fäldt