Predikan. 8 söndagen under året 2011
Jes 49:14-15 1 Kor 4:1-5 Matt 6:24-34
Bekymmerslöshet
De ord vi hört ur evangeliet har lyskraft och skönhet. ”Se på himlens fåglar… Se på ängens liljor. Inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem.” Orden väcker längtan. ”Gör er inga bekymmer för morgondagen.” Vem vill inte befrias från tärande bekymmer? De flesta, oberoende av tro, kan instämma i Jesu ord: ”Var dag har nog av sin egen plåga.” Också den sekulariserade svensken sjunger gärna ”Blott en dag ett ögonblick i sänder… Varje dags bekymmer vill han bära.”
Det vi hört är Jesu ord. Vi kan lita på dem. Att de ändå måste förstås rätt gör löftena inte mindre. Men orden kan bli hånfulla, om vi riktar dem till fattiga och nödlidande, men inte gör vad vi är skyldiga för att bistå dem. Ofta har de fattigaste förstått dem bättre än vi som lever i materiell trygghet. Det är inte en romantisk dröm som Jesus beskriver. I andra liknelser använder Jesus ofta arbetande människor som exempel. Vi vet att arbete är människans lott. Men trohet och iver kan övergå i bekymmer, som berövar människan hennes sista krafter. Finns det en väg till frihet från ofruktbara bekymmer?
Människan kan inte tjäna två herrar. Det var så Jesus började. Ändå är det vad många gör. Ibland kallas de ”söndagskristna”. De har inte lämnat tjänsten hos den diktator som Jesus kallar mammon. Det är ett arameiskt ord som betyder rikedom. Ett av de få ord på Jesu eget modersmål som, mig veterligt, aldrig översatts till andra språk. Alla tycks förstå vad det betyder – slaveriet under penningen, habegäret, lusten att äga, som aldrig tycks få nog. Cassianus säger att den särskilt hotar den som kommit upp i åldern, men då kan den bli roten till allt ont. Västerlandet och den materialistiska kultur vi lever i har en del att berätta om hur omöjligt det är att tjäna både Gud och mammon.
Människan ställs inför ett val. Den som inte väljer, väljer i varje fall inte Gud. Profeten Elia frågade folket hur länge de vill halta på båda benen. ”Är det Herren som är Gud, så följ honom, är det Baal, så följ Baal.” Oviljan att välja kan följa med in i det kristna livet, också in i klosterlivet. Det leder till bekymmer och ibland till strider om materiella ting, ofta småsaker. Trots att man lovat att lämna all privategendom. Den egendomslöse är inte fri så länge han ändå längtar efter att äga.
De bilder Jesus använder, fåglar och blommor, vill inte måla upp en idyll från ett soligt Galileen. Han upphäver inte skyldigheten för människa att arbeta. De tidiga munkarna fick ta itu med romantiska svärmeandar, som försökte leva på andras arbete. Benedictus lär sina bröder att också arbetet är en gudstjänst, som skall utföras utan lättja. Samtidigt får det inte tynga. Den som har för mycket att göra skall, enligt Benedictus, få hjälp.
Ändå får det inte leda till bekymmer. Till och med abboten påminns om att bristande tillgångar inte får bli en förevändning att förbise det viktigaste. Så citerar han: ”Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också.” Till detta fogar han ett ord ur psaltaren: ”De som fruktar Gud lider ingen brist”. För varje dags completorium i klostret bestämmer han att psalm 91 skall bes. Psalmen börjar: ”Den som bor i den Högstes skydd och vilar i den Väldiges skugga, han säger: Herren är min tillflykt och min borg, min Gud som jag förtröstar på.” Den som tuggar i sig de orden får ett motmedel mot bekymmer.
Inte ens om problemen växer och ser hotfulla ut, antingen det nu gäller materiell brist eller något annat. Bekymmer och oro kan bli förödande. Antingen man äger mycket eller litet, eller har lämnat all privat egendom. Det som gör bekymmer till människans fiender är att det kväver och vänder bort blicken från tron. Tron säger oss att Gud styr världen i sin försyn. Bekymret glömmer det och människan tror att hon ensam måste göra allt. Vi hörde det i första läsningen. Det folk som förts bort i fångenskap sade: ”Herren har övergett mig, Herren har glömt mig”. Men det får svar: ”Kan då en moder glömma sitt barn, så att hon inte har förbarmande med sin livsfrukt? Och om hon än kunde glömma sitt barn, så skulle dock jag inte glömma dig.” Tron hämtar kraft och förtröstan där den finns att hämta. Den som stryper sina näringsintag öppnar dörren för ofruktbara bekymmer.
Denna frihet från bekymmer är en gåva. Det kan låta fromt och orealistiskt, men bekräftas av otaliga exempel. Helgonen visar att det alltid finns en öppen dörr. I gamla hem kunde man se en vackert broderad tavla med texten: ”Gårdagen är förbi. Morgondagen har vi inte sett. I dag hjälper Herren.” Aposteln Paulus var ”ansatt, men inte kringränd, rådvill, men inte rödlös, slagen till marken men inte förlorad”. Benedictus uppmanar sina bröder att ”sätta sitt hopp till Gud” och att ”aldrig misströsta om Guds barmhärtighet”.
Aposteln berättade om sina villkor som Kristi tjänare och förvaltare av Guds hemligheter. Av en sådan krävs att han är pålitlig. Däremot stod han inte under ”någon mänsklig domstol”. Han var oberoende av vad andra människor tyckte. Han bekymrade sig inte om sådant. Så säger han: ”Inte heller dömer jag mig själv.” I vissa lägen kan människan själv vara den mest brutale domaren och döma ut sig själv. Paulus har fått smak på en annan frihet, nåden att få stå under en enda domare, Kristus. Han skall ”låta ljus falla över det som ligger dolt i mörkret”, men han är barmhärtig. Och det är hans dom som gäller. Att lämna allt åt hans rättvisa och barmhärtiga dom är att öppna dörren för den välsignade friheten från bekymmer. Det är ett steg i tro. Människan måste ta det steget för att förstå. Till sin förvåning erfar hon att Jesus står för sina löften. Både när det gäller andras domar och när det gäller materiella ting. ”Sök först efter Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också”.
Amen.
pater Ingmar Svanteson
