Kära bröder och systrar, kära ungdomar och barn, Livets nödtorft är en rikedom! Det allra minsta räcker. Det är vad nödtorft betyder. Klarar man sig med det lilla, blir man stolt och tacksam. Har man överflöd och inte vet vad man ska göra med det, blir man missnöjd och på dåligt humör. När Jesus satte sig mitt framför tempelkistan och iakttog folk som gav sina gåvor kanske han inte tänkte så mycket på pengarna som på just den här skillnaden mellan stolthet och tacksamhet och missnöje och dåligt humör som avspeglades i människors sätt att ge sina gåvor.
Att samtidigt vara som en änka och en präst. Kära systrar och bröder i Kristus, Två av dagens läsningar handlar om änkor, och en om att göra tjänst som präst. Och de hänger faktiskt nära ihop och berör oss alla, även de som varken är änkor eller präster i en sakramental, vigd, mening. På biblisk tid var ”faderlösa och änkor”, som vår responsoriepsalm idag nämnde, liktydigt med ”de fattigaste i samhället”. Som kulturen och ekonomin fungerade då, fanns det för dem som förlorade man eller pappa små möjligheter till försörjning. Det här är bakgrunden till både första läsningen ur Första Kungaboken och evangeliet, där det grekiska originaluttrycket faktiskt t o m understryker att änkan var ”urfattig”.
Kära bröder och systrar, kära barn i familjerna, Kära medkristna, dessa är de första buden: Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig. Du skall inte missbruka Herrens, din Guds, namn. Tänk på att hålla sabbatsdagen helig. Visa aktning för din far och din mor. Håller vi dem har vi också fått vishetens gåva. Att det är en bättre gåva än aldrig så många intyg och betyg och stöd från Försäkringskassan, det förstår vi när Bibeln säger om vishetens gåva: ”Den som ligger vaken för hennes skull är snart utan bekymmer (15)”.
Den eviga glädjens olja. Ingen av Jesu liknelser har blivit så ofta avbildad som den om de tio jungfrurna. Som präst i en medeltidskyrka på Gotland stod jag vid altaret varje söndag med denna liknelse inför mina ögon. På ena sidan de fem strålande jungfrurna med brinnande facklor. På andra sidan fem förtvivlade jungfrur med slocknade facklor. Man har målat, diktat och sjungit om dessa unga flickor, på väg att delta i ett bröllop. Men varför? Liknelsen slutar ju inte lyckligt. När fem av de tio vill få tillträde till bröllopsfesten får de höra det kusligaste en människa kan få höra av sin Herre: ”Sannerligen, jag känner er inte”. Hur skall man då förklara att liknelsen blivit så ofta avbildad, ja älskad? Guds folk vet att det behöver påminnas om någonting, om det stora allvaret, men om ett allvar som vill föra till den stora glädjen.