Kära bröder och systrar, kära barn i familjerna, Kära medkristna, dessa är de första buden: Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig. Du skall inte missbruka Herrens, din Guds, namn. Tänk på att hålla sabbatsdagen helig. Visa aktning för din far och din mor. Håller vi dem har vi också fått vishetens gåva. Att det är en bättre gåva än aldrig så många intyg och betyg och stöd från Försäkringskassan, det förstår vi när Bibeln säger om vishetens gåva: ”Den som ligger vaken för hennes skull är snart utan bekymmer (15)”.
Den eviga glädjens olja. Ingen av Jesu liknelser har blivit så ofta avbildad som den om de tio jungfrurna. Som präst i en medeltidskyrka på Gotland stod jag vid altaret varje söndag med denna liknelse inför mina ögon. På ena sidan de fem strålande jungfrurna med brinnande facklor. På andra sidan fem förtvivlade jungfrur med slocknade facklor. Man har målat, diktat och sjungit om dessa unga flickor, på väg att delta i ett bröllop. Men varför? Liknelsen slutar ju inte lyckligt. När fem av de tio vill få tillträde till bröllopsfesten får de höra det kusligaste en människa kan få höra av sin Herre: ”Sannerligen, jag känner er inte”. Hur skall man då förklara att liknelsen blivit så ofta avbildad, ja älskad? Guds folk vet att det behöver påminnas om någonting, om det stora allvaret, men om ett allvar som vill föra till den stora glädjen.
Höstens dova och lite mörkare stämning inspirerar oss att tänka – inte enbart på det som förgår – utan samtidigt på det som förblir, på det eviga livet. Eller hur. Naturen framkallar tankar om döden och om det eviga. Det kyrkliga året slutar om några veckor. I november tänker vi på de döda, särskilt på våra nära och kära. Döden och evigheten närmar sig för oss alla, utan undantag. En hemlighet – ja, ett mysterium. Inte alla vågar fundera på detta. Den helige Franciskus av Assisi hjälper oss. Han vill ta oss vid handen och hjälpa oss att möta dessa svåra, sorgliga, och hoppfulla tankarna och frågorna som möter alla människor. Han brukade kalla den kroppsliga döden för...
Vad hoppas vi på? I den gångna veckan har vi firat Alla Helgons och Alla själars dag. Men också över dagens mässa skymtar ett ljus fram från det ”yttersta”, det vi ser fram emot på andra sidan döden. I evangeliet svarar Jesus saddukeerna som förnekade uppståndelsen. I första läsningen hörde vi om de makkabeiska martyrerna som gav sina liv i tron på uppståndelsen. Vi bekänner varje söndag vår tro på uppståndelsen och det eviga livet. Vilken roll spelar den tron för oss? Vad ser vi fram emot?
Två fattiga änkor som föredömen. Vi hör om två änkor i dagens läsningar, den ena i Sárefat på profeten Elias tid, den andra i Jerusalem på Jesu tid. Vi känner inte deras namn, men de är våra föredömen. Änkan i Sarefat levde under en tid då Gud prövade sitt folk genom flera års torka. Ingenting växer. Nu har det gått så långt att hon samlar vedpinnar för att av sitt sista mjöl och den olja som är kvar laga till något för sig och sin pojke. Sedan väntade svältdöden. Profeten Elia får veta det, men han ber henne att först baka en liten brödkaka åt honom. Han uppmanar henne att inte vara rädd.