32:a söndagen "under året"

Predikan 32 söndagen under året 2021

Två fattiga änkor som föredömen. Vi hör om två änkor i dagens läsningar, den ena i Sárefat på profeten Elias tid, den andra i Jerusalem på Jesu tid. Vi känner inte deras namn, men de är våra föredömen. Änkan i Sarefat levde under en tid då Gud prövade sitt folk genom flera års torka. Ingenting växer. Nu har det gått så långt att hon samlar ved­pin­nar för att av sitt sista mjöl och den olja som är kvar laga till något för sig och sin pojke. Sedan väntade svältdöden. Profe­ten Elia får veta det, men han ber henne att först baka en liten brödkaka åt honom. Han uppmanar henne att inte vara rädd.

Predikan 32 söndagen ”under året” 2018

Två änkor hör vi om i dagens läsningar, den ena i Sárefat på profeten Elias tid, den andra i Jerusalem på Jesu tid. Vi känner inte deras namn, ändå visar de vägen. Änkan i Sarefat levde då det rådde svår hungersnöd i lsrael. Det hade inte regnat på flera år. Bäckarna var uttorkade och ingenting växte på åkrarna. Hon går nu för att samla lite ved för att baka ett sista bröd åt sig och sin pojke. Hon har bara en handfull mjöl kvar i krukan. Med bister realism säger hon: ”När vi har gjort slut på det svälter vi ihjäl.”

Predikan 32 söndagen ”under året” 2017

Kära bröder och systrar, kära barn och unga, För den som stilla och saktmodigt söker visheten – och gläder sig åt att ha blivit funnen och utvald – väntar den himmelska bröllopsfesten; det är vad Jesus säger i Matteusevangeliet idag: ”de som stod färdiga följde med honom in till bröllopsfesten, och porten stängdes” (Matt 25: 10). Det som beskrivs i söndagens läsningar är verkligheten i själens kontemplation av Gud. Själen ”skådar Gud i helgedomen och ser Guds makt och härlighet”, som psalmen säger (Ps 63: 4). Själen förs på ett ofattbart sätt in i ett nytt tillstånd, skådandet, och tillståndet blir stabilt. Tiden för ett kringflackande sökande är över. Själen behöver inte längre några bilder, några föreställningar om Gud, eller ens tro. Den vet bara en enda sak, och det är denna enda sak som är hennes lycka, att Gud är det högsta goda och att hela hennes existens är att njuta av Hans godhet. Själen ”tror” inte längre, den ”lever på Gud”, som frukten på sin gren, som fisken i det friska vattnet, som fågeln som bärs på osynliga vindar.