Predikningar Ingmar Svanteson

Den västerländska människan har resurser som aldrig tidigare i historien. Sam­tidigt tycks hon bli allt blindare och veta allt mindre om vad livet går ut på. Hon har större valmöjlighe­ter än nå­gonsin, men låter sig lätt luras och be­dras. Hon konsumerar och skjuter undan insikten om att hon snart skall dö. Som Esau säljer hon sin vär­dig­het för en tallrik soppa. Egentligen är det inget nytt.

Berättelsen om de fem kornbröden och de två fiskarna är inte vilken berättelse som helst. Den berättar inte bara om ett mirakel. Den uppriktige lyssnaren anar något mera. Berättelsen har också fastnat i vårt gemensamma minne. Vad vore vår kultur utan berättelsen om de fem kornbröden och de två fiskarna? Jesus styr händelsen suveränt. Han har en plan med det som sker. Mycket folk har följt efter honom till andra sidan sjön, upp på berget. Vi får veta att det är strax före judarnas påskhögtid. Jesus lyfter blicken och ser den stora folkskaran.

“Som får utan herde.” Orden har nästan blivit ett talesätt. Det är inte svårt att känna igen sig i evangelistens beskrivning. Människorna söker frihet och oberoende, men hamnar i vilsenhet och oro. De saknar goda och pålitliga vägledare och blir därmed lätt byte för falska ledare, som vi horde i första läsningen. Dessa varnar inte för faror, de leder inte till goda beten, utan ser till sitt eget bästa.

Många tecken i tiden vittnar om splittring och s.k. fragmentarisering. Det märks i ett alltmera hätskt samtalsklimat, där den ene inte längre ens förstår vad den andre säger och ibland inte ens vill göra det. Den babyloniska språkförbistringen förstärks av den s.k. postmoderna tanken att det inte finns någon objektiv sanning, bara subjektiva åsikter. Men vad är det då som förenar oss människor? Skall djungelns lag och den starkes rätt göra slut på allting i det materiella kretsloppet?

Aposteln talar om kraft och styrka. Vem vill inte ha det? Många satsar tid och möda för att öka sina krafter. Det kan gälla hälsa till kropp och själ, utseende, pengar och inflytande. Många fruktar den tid när krafterna avtar, fruktar att bli beroende av andra. Men om den fysiska kraften målas upp som det ideala livet är det lätt att förakta de svaga, både sig själv och andra.

Det kan se alldeles hopplöst ut. När Israels folk hade förts bort i fångenskap till Babylon hade de sannolikt förlorat allt hopp. I sjuttio år fick de leva i främmande land. Sången tystnade, harporna var upphängda i träden. Men profeten Hesekiel ser med andra ögon, och han ser längre. Han berättar om Guds planer för sitt folk. Han talar om en liten kvist på ett högt cederträd.

Det är lätt att tappa modet när vi ser oss omkring, både i den stora och i den lilla världen. Och den som tappar modet börjar lätt att klaga och knota. En som skulle haft skäl att knota var aposteln Paulus, som utstått mer än de flesta. Han nämner ”trångmål och nöd, prygel, fångenskap, vaka och svält”. Trots det säger han i dagens andra läsning: ”Därför ger jag inte upp”.

Även om jag har blicken riktad mot henne som idag skall gå till sin första kommunion, så innefattas alla i detta tilltal ’älskade Guds barn’. Den heliga eukaristin bekräftar det i handling. En första kommunion påminner oss andra om det. Varje mässa skall vara som om det vore den första. I denna predikan upprepar jag vad vi som förberedelse talat om under de senaste lektionerna.

Detta evangelium hör sannolikt till de mest kända verserna i Nya Testamentet. Den Uppståndne ger sin generalorder till sina apostlar och sin kyrka. Orden har tyngd. Fyra gånger används ordet ”alla/allt”. Den som talar har ”all makt”; hans ärende gäller ”alla folk”; hans lärjungar skall hålla ”alla” hans bud; han skall vara med dem ”alla dagar till tidens slut”. Orden bekräftar det namn som huvudpersonen fick i evangeliets början, Immanuel.

Pingst är hänryckningens tid, men det började med ett väldigt dån och en brinnande eld. Anden förvandlade den ängsliga lärjungaskaran till en missionerande och världsomfattande kyrka. Även om elden tycks vara på väg att slockna i vår del av världen, så brinner den i andra delar av världen. Hela kyrkans historia vittnar om hur hon ständigt blivit ung på nytt och förmått resa sig ur klentro och vanmakt.