Predikningar

”Han såg och trodde.” Den fjärde evangelisten berättar diskret om sin egen väg till tro. Det han såg, den tomma graven och de hoprullade bindlarna, blev tec­ken på att hans Herre hade uppstått. I den tron kan han sedan i sitt evangelium vittna om alla de ”tecken” han tidigare ha­de sett och hört. I en julprefation sjunger kyrkan: ”Ordet vart kött och tog sin bo­ning bland oss för att det nya ljuset, som strålar av din här­lighet, skulle skina klart för vår an­des öga”.

Det förtätade Ordets seger, också över vrede och bitterhet. I går föddes Kristus till jorden, för att Stefanos idag skulle födas till himlen. Det ”förtätade Ord” vi talade om i går, har tagit sin boning i diakonen Stefanos, den förste martyren. Kyr­kans liturgi har förstått det och därför firades tidigt Ste­fanos mar­tyrium som en fort­sätt­ning av det vi firade i går.

Förtätat ord. Julen är fylld av skenbara motsatser. Det vi ser och smakar är glitter och glögg. Men det vi firar är ett fattigt föräldrapar på väg att skattskrivas. De fick inte ens plats i här­bärget när Maria skulle föda. Det skedde obemärkt, men barnet väcker fortfarande hopp och gläd­je, samtidigt som det alltmer väcker strid och blir motsagt. Det nyfödda barnet i Betlehem gör Gud synlig, samtidigt som Guds männi­skoblivande är svå­rare att fatta än något annat i den krist­na tron.

Ju närmare julen vi kommer desto ettrigare blir demonerna. Inte bara i familjer eller bland de ensamma. Också i kyrka och klos­ter. Det borde inte förvåna oss. De gillar inte det barn vars födelse vi snart skall fira. Barnets ljus är dem förhatligt. Antingen frestar de med klagan, irritation, aggressiv vrede, eller med uppgivenhet, missmod, kryddat med självömkan.

”Så länge han lever, skall han vara given åt Herren”. Hanna, Samuels mor, har bett om och fått en son. Nu ger hon ho­­nom tillbaka till Her­ren. ”Så länge han lever, skall han vara gi­ven åt Herren”. Hon vet att Samuel är en gåva. Nu ger hon gå­van tillbaka. Hon fullgör något som väger tyngre än smärtan att förlora sonen för egen del.

Ängeln Gabriel har berättat för Maria att ock­så hennes släkting Elisabet väntar barn trots sin höga ålder. Nu söker Maria upp Elisa­bet. Maria skyn­dar upp i Juda bergsbygd. Den dyrbara gå­va hon bär ger henne lätta fötter. Redan Höga Visan har förutsagt detta. Brudgummen söker sin brud och liknas vid en gasell som kommer ”spring­ande över bergen”.

Marias svar på ängelns budskap är historiens nyckelreplik. Den helige Bernhard ”stannar upp” hela historien i ögonblicket mellan ängelns bud­­­­skap och Marias svar. Han säger att hela världen faller på knä och väntar: ”Skynda dig, jung­fru, att svara. Ett ord från dig, och de olyckliga tröstas, de fångna fri­köps, de fördömda frias, alla Adams barn, hela ditt släk­te blir räddat. Ge nu ditt svar till ängeln och genom ängeln till Gud.”

Kungen, tältmakaren och snickaren. I dagens läsningar möter vi en kung, en tältmakare och en snickare. Kungen hette Achas. Han regerade över Israel på 700-talet f.Kr. Tältmakaren hette Paulus, han blev apostel. Snickaren hette Josef. Han blev Marias man och fos­terfar till Je­sus. Kung Achas gjorde inte det som var rätt i Herrens ögon. Det gick så långt att han offrade sin egen son till avguden Molok. Att han nämns i dagens läsningar beror på att han erbjöds ett tecken från Gud som pekade mot den väntade Messias. En ung kvinna skulle föda en son. I den gre­kiska över­sättningen av Gamla Testamentet, Sep­tuaginta, kallas hon jungfru.