Predikningar

En varm ömsesidighet präglar förbundet mellan Herren och hans ut­val­da folk. Herren förklarar att han vill vara deras Gud och folket bekräftar att det vill vara hans folk. Herrens förbund med Israels folk, och sedan med den heliga Kyrkan, är historiskt unikt. Något skiljer detta förbund från alla andra religioner. Genom förbundet blir folket upphöjt över alla andra folk. Men just denna utmanande olik­het har som mål att dra in alla folk i den­­na unika relation till Gud. Uniciteten är ställföreträdande.

”Herren vill inte syndarens död, utan att han omvänder sig och får le­va.” Synd är en dödlig sjukdom. Sjukdomen botas när syndaren ge­nom om­vän­del­se får del av Guds botande och livgivande kraft. Därför är omvändelse ett gudomligt verk. Herren är läkaren som vill bo­ta och hela människan. Men människan måste samverka med Guds helande kraft.

Vi firar den dag då Petrus enligt traditionen blev Roms bis­kop. Världsliga härskare och deras riken, goda eller onda, har sin tid. Men de fal­­ler och ersätts av andra. Pet­­ri stol består, trots att också ovärdiga herdar har suttit på den. Det petrinska ämbetets hemlig­het skym­tar fram. Nå­gon hål­ler sin hand över Petri stol. Världsliga härskare uppträder ofta som ”herrar” över sina under­lydan­de, styrda ”av vin­nings­­lystnad” eller maktlystnad.

Folket i Nineve lyssnade till profeten Jonas förkunnelse och vände om från sin onda väg. Det finns något enkelt, renhjärtat, och kraftfullt i deras reak­tion. Vi hör ingenting om särskilda tecken. Ingen häftig dramatik, som kan omge omvändelsepredikanter. Jona var ju egentligen ovillig att full­göra uppdraget. Han förkunnade att Nineve skul­­le förstöras och folket tycks ha förstått. En fasta lystes ut och även kungen satte sig i aska.

Guds ord liknas av profeten vid regnet och snön, som gör jorden frukt­bäran­de. Her­rens ord ”skall inte vända tillbaka fåfängt, utan att ha ver­kat vad det var utsänt till”. Det sker inte automatiskt när det gäller människan. Hon måste ta ordet i sin mun och göra det till sitt ord. Det sker när hon ber Guds ord. Sju gånger om dagen, sä­ger Bene­dic­tus. Jesus ger oss sju böner och sä­ger: ”Så skall ni be”.

Mose lag och dess fullbordan i Jesu lag. Mose lagar krävde rättfärdighet, vilket betyder att ge åt var och en det som tillkommer honom. Sanning, respekt för and­ras egen­dom och rykte, lön för utfört arbete, döma utan anseen­de till per­sonen. Inte bara i handling, utan också i hjärtat. Kompassen är den rätt fattade självkärleken: älska din nästa som dig själv.

Att bestå i prövningen. Fastetiden kan väcka olika reaktioner. Att höra om fasta och bot, kamp och strid kan hos några leda till en trött suck. Är inte livet svårt nog ändå? Andra har lite bätt­­­re min­ne. De vet att fastetiden ger kraft och glädje, även om det kan ta emot lite i början. Några är särskilt tacksamma just för denna tid på kyrkoåret. De vill få hjälp att ta ut kursen på nytt. Det hör till männi­skans gåtfulla storhet att hon mås­­­­te ut­öva ett visst våld på sig själv för att inte förlora den egna friheten. Fastetiden ger oss hjälp för att bestå i pröv­ning­en och beva­ra vår sanna värdighet.

”Följ mig!” Det står att Levi läm­nade allt och följde rösten. Han måste ha sett blicken hos den som uttalade orden. Vi hörde rösten och såg ljuset på askonsdagen. ’Nu är Fas­tans saliga tid, som låter ångerns strålar lysa; låt oss då i gemen­sam iver ta emot dessa strå­­­lar, låt oss frigjorda från ljumhet och lättja jubla i glädje.’

Att ”hänga med huvudet som ett sävstrå” är ingen bra fasteöv­ning. Själv­­­­ömkan, säger fäderna, är roten till allt ont. Klagan och knot­an­de gungar på samma strå. Den som hos andra vill ”lossa orättfärdiga bojor och lösa okets band” måste först befrias från sina egna bojor. Bryt bröd åt din egen hungrande själ. Ersätt egna tankar med Guds tankar. Hämta dem ur hans ord! ”Vi tänker Kristi tankar”.

Människan kan klaga över hur svårt det är att se klart och hitta rätt i livet, men när klarhet erbjuds, kan hon ändå ryg­­ga tillbaka. Det finns en förförisk lust i att förbli i dunkel och am­biva­lens, till och med i svaghet och sjukdom. Det är inte givet att hon ”vill” bli frisk. Det lockande är att människan får fort­sätta att kret­sa kring sig själv, trots att det är just detta som plågar.