Predikan 33 söndagen under året 2024

Dan 12: 1-3; Ps 16; Heb 10: 11-14, 18; Mark 13: 24-32

Kära bröder och systrar, kära ungdomar och barn,

Kan vi alla de tio budorden, Guds budord? Från det första ”Du skall inte ha andra gudar vid sidan om mig” till det sista ”Du skall inte ha begär till din nästas hus och hem” och däremellan det sjätte, ”Du skall inte begå äktenskapsbrott”, Även om vi kan dem – kan vi säga dem – högt?

Det var bland det första vi fick lära oss som barn, så det är ingenting nytt för oss. Men är det viktigt i dag i vår tid som skiljer sig så från Bibelns tid? Och gällde det inte först och främst för judarna? Svaret på den frågan är att de gäller lika mycket för oss eftersom Jesus säger om sig själv att han inte kommit för att avskaffa lagen utan för att uppfylla den. Alltså ska vi inte bara uttala lagens ord utan – också vi – uppfylla dem i våra gärningar. För att vara Kristus trogna, måste vi inte bara kunna buden utan uppfylla dem. Gör vi det inte, biktar vi synden.

När jag hade konfirmationsundervisning för länge sedan kom jag att tala om bikten med en pappa till en konfirmand som skulle bikta sig. Och du, frågade jag? Bikt? Han, katolik förstås, svarade: det var minst 16-20 år sedan. Det är sorgligt, naturligtvis. Vi har en underbar religion, vi kan dagligen leva efter den och vi vet varför vi hela tiden söker sanningens väg.

Vi hanterar varje dag olika pin-koder. De sitter som berg i minnet. Men det är bara fyra siffror. Tio Guds bud är tio gånger mer att hålla i minnet. Jag erkänner gärna att jag inte när som helst på dygnet kan ställa mig upp och uttala tio Guds bud rätt. Jag bekänner att jag glömmer. Men jag lovar mig själv inför Gud att upprepa, upprepa, upprepa, tills jag kan dem.

Pin koderna har bara fyra siffror. De är viktiga – men är de viktigare? Svaret på den frågan är nej, eftersom pinkoder inte ger tillträde till det eviga livet hos Gud. Alltså är Guds bud viktigare än alla tänkbara pin-koder!

Kära bröder och systrar, kära unga, förälskade eller ännu inte allvarligt förälskade, den yttersta tiden närmar sig. För var och en personligen är den yttersta tiden nu. Denna tid är öppen för liv i evighet – inte för tomhet, ensamhet och besvikelse.

Förstår vi vilken nåd Gud bevisar oss? Förstår vi att vårt eviga liv i Gud inte är förutbestämt, Kyrkan menar att det beror på om vi samverkar med Guds nåd eller inte. Vad betyder det att ”samverka” med Guds nåd? Ja, Gud ger oss något. Vad kan han ge oss som vi inte redan har? Det är det som är mysteriet, vi kan inte säga vad det är, bara att det är något från Gud, som är annorlunda än allt annat som vi har och som vi får. När vi låter det komma in i oss och förundrar oss över det som sker inom oss – då skulle jag säga, då ”samverkar” vi med Guds nåd. Med Gud och med det han ger oss av sig själv.

Orden i andra läsningen ur Hebreerbrevet förklarar: ”Ty med ett enda offer har han för all framtid fullkomnat dem som blir helgade”.

Offret för all framtid, är Jesu offer på korset. Ett enda offer betyder att Jesu offer på korset, där han ger sitt liv efter Faderns vilja, innehåller alla offer, både före och efter Kristi lidande och död på korset.

Men nu kommer vi tillbaka till vad vi sagt om att hålla buden, tio Guds bud, som omfattar alla bud. Från början är vi inte helgade, det vill säga vi är inte på rätt väg mot Gud eftersom vi inte omvänder oss till Gud utan att uppväckas av vår insikt om vår moraliska svaghet. Men, och det är Jesu budskap till oss alla: när vi blivit helgade, fullkomnar han oss. Heligheten, helgonens helighet, andarnas helighet i Guds rike, är något som Kristus skapar i oss genom sitt enda offer. Inser vi inte att vi är sökta av Gud som vill fullkomna oss, kommer vi inte heller bli fullkomnade i helighet utan förblir i vårt anti liv, i vårt andliga högmod, som säger ”jag litar på min egen kraft och förmåga, och är helt oberoende av Gud!”

När människosonen kommer är det försent att ångra sig. Domen kommer att vara oåterkallelig och människans öde utan räddning om hon litat bara på sig själv. För sent ska människan förstå sitt misstag, för sent ska hon förstå att hon är skapad av Gud och att hon inte är sin egen skapelses frukt.

Snart firar vi högtiden Kristus Konungens dag. Låt oss förbereda oss på detta firande så att vi inser att vår helgelse är Guds verk och inte vårt eget.

Om vi lever när Han kommer, då hör vi till dem som på den yttersta dagen faller på knä och ber Gud om förlåtelse.

Jag älskar Jesu liknelse om den förlorade sonen. Gör inte ni det också? I slutet av liknelsen säger fadern till den avundsjuke sonen som alltid gjorde allting rätt hemma på gården, ”Mitt barn, du är alltid hos mig och allt mitt är ditt. Men nu måste vi hålla fest och vara glada, för din bror var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen” (Luk 15:31).

Vår religion är en underbar religion. Det är ju en ständig tröst! Inte sant? Gud i oss och vi i Gud. ”Då skall man få se människosonen komma bland molnen med stor makt och härlighet”. Hör vi till Gud genom dopet och tron, då skall vi se honom komma utan att vara rädda för domen! Vi har ju sedan konfirmationen detta inom oss: Gudsdyrkan och Gudsfruktan! Båda dessa dygder har vi fått fast vi är ovärdiga!

Hans makt och härlighet ska vi få se. Jublet som ska stiga upp inom oss, kommer från Gud, inte från oss. Det är den stora hemligheten i vårt kristna liv. Vi lyssnar tysta och vi ber tysta. Gud gör resten! Amen.

diakon Göran Fäldt