För ett kvarts sekel sedan var jag skakig i händerna när jag bar den tunga lådan från ytterdörren till vårt hus in i mitt arbetsrum. Inuti låg min författares exemplar av Witness to Hope, den första volymen av min biografi över påven Johannes Paulus II, och mitt sinne rusade: Hade redaktörerna fångat upp de sista rättelserna jag skickade? Har den där skrämmande felnumreringen av slutnoterna i ett kapitel lösts? Finns det oupptäckta stavfel som har ställt till det? När jag gjorde mig redo att öppna lådan utan att skära i de vackra dammskydden till ett verk som hade upptagit tre år av mitt liv, slog en tacksamhetsframkallande tanke: mycket av det som hade hänt under de senaste fyrtioåtta åren hade varit en förberedelse för det här ögonblicket. Så efter en bön av tacksamhet som lugnade mina nerver, lyckades jag få upp lådan utan att skada något av dess innehåll.

Och där var den. Med stöd från min familj, mina kollegor vid Ethics and Public Policy Center, en mängd nya vänner som jag hade träffat i Rom, Polen och på andra platser, och en fantastisk redaktion på HarperCollins, hade jag hållit det löfte jag gav till Johannes Paulus II 1996: att jag skulle avsluta hans biografi i tid för det stora jubileet år 2000.

Jag drack en mycket torr Beefeater martini den kvällen.

Nu återstod det att ge boken till sitt ämne. Vilket blev ännu ett äventyr, krönt av ett oförglömligt ögonblick.

Biskop Stanisław Ryłko, en krakovier som tjänstgjorde som sekreterare i Påvliga rådet för lekmän, hade varit till stor hjälp för mig när jag korsade Vatikanens klippor och grynnor när jag förberedde Witness to Hope. Och det var Ryłko som ringde mig i Rom den 23 september 1999 och sa att han och jag skulle äta middag med Johannes Paulus II på Castel Gandolfo följande kväll klockan 19.30 – då kunde jag ge påven boken. Den gode biskopen och jag lämnade Ryłkos kontor i Palazzo San Callisto prick klockan 18.00.

Dessvärre kröp trafiken ut på Via Appia till Castelli Romani i snigelfart, vilket väckte den pinsamma möjligheten att vi skulle komma för sent till den påvliga middagen. Men när vi smög oss in genom den bakre ingången till den påvliga egendomen och passerade de charmiga påvliga korna (som levde i lugn och ro med flera dussin påvliga kycklingar), stannade en polis från Vatikanen oss när en annan bil körde förbi på vägen till den påvliga villan: Det var Johannes Paulus II, som återvände från ett kvällsdopp i den bassäng han hade byggt. (En del av de traditionella ledarna för påvar hade käbblat om dess kostnad; Johannes Paulus svarade att han var tvungen att få lite motion och att en bassäng kostade mindre än en annan konklav.)

Jag hade tre exemplar av Witness to Hope med mig i en portfölj, ett till påven och det andra till hans sekreterare. Men när jag slog mig ner vid middagsbordet efter Johannes Paulus typiskt snabbskjutande latinska grace före måltiderna, dök en tidigare obegrundad fråga upp: Vad säger en levnadstecknare till sitt subjekt när han ger honom sitt liv, så att säga? Utan att någon elegant lösning på detta dilemma infann sig, gick jag runt bordet, gav boken till påven, sa något intetsägande, som "Nåväl, här är den", och erbjöd sedan kopior till biskop Stanisław Dziwisz och msgr Mieczysław Mokrzycki. Jag vill rapportera att ett intensivt samtal följde, men alla vände sig genast till bokens fotoavdelning, och det var mycket tjafs om bilder av den nu flintskallige biskop Dziwisz med huvudet fullt av lockigt hår.

När vi lämnade matsalen efter måltiden gick vi genom villans kapell, för vars sidoväggar påven Pius XI (Heliga stolens representant i Polen under sitt förpåvliga liv) hade beställt fresker av två polska dramer: försvaret av Jasna Góra-klostret av den Svarta Madonnan mot den svenska invasionen 1655, och försvaret av Warszawa mot Trotskijs Röda armé 1920. Innan Johannes Paulus II slog sig ner i sin prie-dieu (= ett knäfall /”bönestol” för enskild bön. Övers. anm)för bön drog han in mig i en omfamning som varade i minst en och en halv minut. Inga ord sades mellan oss, men jag hörde biskop Dziwisz lugnt säga till biskop Ryłko: "Un grande lavoro" (=En stor ansträngning), varpå Ryłko svarade: "Un lavoro d'amore" (Ett kärleksarbete).

Ett kvarts sekel senare finns minnet av den tysta omfamningen kvar. Det gör också min tacksamhet för att Witness to Hope fortsätter att stärka katolikernas tro och leda sökare till Kristus och hans kyrka.

George Weigel

George Weigels kolumn "Den katolska skillnaden" är syndikerad av Denver Catholic, den officiella publikationen för ärkestiftet i Denver.

George Weigel är Distinguished Senior Fellow i Washington, DC: s Ethics and Public Policy Center, där han innehar William E. Simon-stolen i katolska studier.

Till svenska, september 2024, Eva-Lotta Svensson

Inlägget kommer från sidan www.firstthings.com

Direktlänk till inlägget klicka här

Läs också: George Weigel: Gropar på vägen till synoden 2024

Läs också: George Weigel: Varför teorin om ett rätfärdigt krig alltid är viktig

Läs också: George Weigel: Letar efter Herren Jesus i Lissabon

Läs också: George Weigel: ”Inklusion” och katolicism

Läs också: Den tyska krisen, världskyrkan och påven Franciskus

Läs också: George Weigel: Öppet brev till synodens generalsekreterare