Gerard Valck, efter Adriaen van der Werff, “Porträtt av John Fisher,” 1697

Förre biskopen av Rochester, John kardinal Fisher, fråntogs sin biskopstitel av Henrik VIII som dömde honom till döden den 14 juni 1535. Några ögonvittnen lade märke till att biskopens insjunkna kinder fick en friskare färg när dödsdomen meddelades honom. Som förrädare skulle han dras till avrättningsplatsen på en träram, bli hängd, men nedskuren levande. Han skulle sedan uthärda en djurslaktning. Det sista som skulle ske var att huvudet höggs av och att kroppens armar och ben slets loss. Henrik VIII skulle sedan bestämma var huvudet och de fyra kroppsdelarna skulle placeras till allmänt åskådande. Med andra ord skulle han hängas, släpas och styckas.

Liksom S:t Thomas More, med vilken har delar festdagen i dag både i Katolska kyrkan och i Engelska kyrkan, hade Fisher suttit fängslad i Towern i London mer än ett år sedan 26 april 1534. Han hade intervjuats flera gånger i syfte att få honom avlägga successionseden; myndigheter hade sagt till honom att Thomas More redan avlagt eden (vilket han aldrig gjort), liksom de sagt till More att Fisher gjort det, i försöket att bryta ner bådas motstånd.

Thomas More fick själv se Kartusianernas föreståndare föras från Towern till Tyburn den 4 maj 1535 för avrättning; Fisher meddelades några dagar senare. Det året hade påven Paulus III gett honom kardinalsvärdigheten i förhoppningen att Henrik VIII skulle visa mildhet och befria honom, inte minst på grund av sjukdomen. Den gesten fungerade dock inte alls eftersom Fisher, som Henrik uttryckte det, snart inte skulle ha något huvud att sätta kardinalshatten på. Farhågor fanns att han kunde dö före rättegången, varför Henrik skickade sina läkare att något stärka fången.

Dagen efter att domen fallit drogs ytterligare tre ledare av Kartusianernas orden på träramar från fängelset i Marshalsea till Tyburn Tree. Det var fäderna Humphrey Middlemore, William Exmew och Sebastian Newdigate. Under tiden väntade Fisher på att få veta vilken dag han skulle avrättas och gjorde sina sista andliga förberedelser.

S:t Johannes Döparens högtid

Någon gång under rättegången mot Fisher beslöt Henrik VIII att omvandla den skoningslösa domen till den relativt lindrigare domen halshuggning. När Fischer fått veta att domen ändrats av barmhärtighet kan det ha varit på morgonen samma dag som avrättningen, men vi vet det inte säkert.

Eftersom biskop Fisher fråntagits sin biskopstitel hade han behandlats som en vanlig undersåte i Towern i London. Han hade tiggt och bett Thomas Cromwell om lite varma kläder och skrivit att han gärna tog emot vanliga trasor om de bara kunde hålla honom varm. Fisher hade skrivit två andliga texter för sin syster Elizabeth som var dominikansyster vid Dartfords kloster. Men han hade inte haft möjlighet att fira mässan eller ta emot andra sakrament.

För Henrik VIII var det ett dilemma att bestämma sig för dagen för Fishers avrättning eftersom man närmade sig festen för S:t Johannes Döparens födelse den 24 juni. Också vigilien till festen firades högtidligt. Eftersom biskop Fisher en gång sagt att S:t Johannes Döparen var hans förebild i försvaret av äktenskapet skulle det inte se bra ut att halshugga honom den dagen.

Det blev den 22 juni som fastställdes trots att det var festdagen för den första engelska martyren, den helige Alban. Denne hedning i den brittiska delen av romarriket gömde en kristen präst vid namn Amphibalus. När romarna kom för att ta honom till fånga, tog Alban hans plats. Domaren lät tortera Alban för att han skulle tända rökelse till ära för de romerska gudarna, men han vägrade och halshöggs den 22 juni antingen AD 287 eller 301 efter en viss fördröjning, eftersom den ordinarie bödeln omvänt sig till kristendomen enligt en uppgift hos den Vördnadsvärde Beda.  

S:t Albans dag, 1535

Tidigt på morgonen den 22 juni väckte kunglig löjtnanten vid Towern, Sir Edmund Walsingham, kardinal Fisher och meddelade honom att avrättningen skulle äga rum klockan 10 på förmiddagen på Tower Hill. Fisher bad att få sova några timmar till. När han vaknade tog han av sig tagelskjortan och klädde sig. När man bar honom i en stol utanför Towern tog han en stunds paus för att öppna Nya testamentet och läsa det han råkade slå upp.

Hæc est autem vita æterna: ut cognoscant te, solum Deum verum, et quem misisti Jesum Christum.Ego te clarificavi super terram: opus consummavi, quod dedisti mihi ut faciam . . .

”Och detta är det eviga livet: att de känner dig, den ende sanne Guden, och honom som du har sänt, Jesus Kristus. Jag har förhärligat dig här på jorden genom att fullborda det verk som du har gett mig att utföra (Joh 17:3-4).

På väg fram till schavotten hörde man Fisher kommentera läsningen. Han sa att det var den enda kunskap han behövde i slutet av sitt liv. Folkhopen såg med förfäran hur utmärglad Fisher var när man tog av honom kappan och svarade medlidsamt på hans begäran om förbön:

Ni kristna människor, jag har kommit hit för att död för Kristi katolska kyrkas tro och jag tackar Gud att jag fått mod att klara av det och hittills inte fruktat döden; därför ber jag er att hjälpa mig och stödja mig med er bön ända fram till att döden slår mig och så att jag inte av rädsla sviktar i någon enda punkt i den katolska tron; och jag ber Gud att bevara kungen och riket och att Gud håller sin heliga hand över riket och ger kungen goda råd. 

Han uttalade högt Te Deum Laudamus och bad psalmen 70 innan bödeln högg av honom huvudet. Fishers kropp fick ligga naken på schavotten tills den till slut begravdes vid en närliggande kyrka innan den flyttades till kapellet i Towern, S:t Petrus ad Vincula; alltför många hade besökt graven. Huvudet hängdes upp på London Bridge bredvid de kartusianska martyrernas huvuden, fram till den dagen då det kastades i Themsen.

Reaktion och eftermäle

Thomas More gick samma väg som Fisher; rättegång i Westminster Hall, samma kungörelse av formerna för dödsdomen; tillbaka till Towern och sista förberedelser inför döden. Han lade märke till att den planerade dagen för avrättningen, den 6 juli, var vigilien till en av S:t Thomas av Beckets två firningsdagar (29 december för martyriet och 7 juli för dagen av förflyttningen av relikerna). Henrik VIII kunde inte komma ifrån att datum för avrättningen hade stor betydelse med tanke på mordet på Thomas Becket.

Han kunde inte heller komma undan att människor reagerade mot Fishers och Mores martyrium. Det heliga romerska kejsardömets kejsare Karl V beklagade att en så stor statsman som Thomas More gick förlorad medan Reginald kardinal Pole lovordade båda och riktade stark kritik mot Henriks handlande i sin Pro Ecclesiasticae Unitatis Defensione (Försvaret av Kyrkans enhet). Medan processen för saligförklaring av martyrerna under den engelska reformationen fick vänta till mitten av 1800-talet gavs John Fisher den hedrande platsen bland de saligförklarade 1886. Han och More helgonförklarades tillsammans den 19 maj 1935.

 S:t John Fisher och S:t Thomas More, be för oss!

Artikeln publicerades ursprungligen den 22 juni 2017 i National Catholic Register.

                                                                                                     Stephanie Mann

Översättning för Katolsk Horisont, 22 juni 2020, Göran Fäldt.

Inlägget kommer från sidan www.ncregister.com

Direktlänk till inlägget klicka här