När pater Gerard hade jordfästning för Greta Bergholmen någon gång året 1967 skrevs det om den i Jönköpings-Posten, enligt Sigvard Lindqvist i boken ”Jönköpingsdikt genom tiderna” (Förlag, Jönköpings Läns Museum,1992).

Bergholmen var född 1896, gift, men tidigt änka, och med en son som höll tal till moderns och farmoderns ära. Orgelmusik ”utfördes” står det knapphändigt i tidningen. Det som fick mig att personligen vilja veta mer om denna Greta Bergholmen var en särskild ruta under kartan över kyrkogårdskvarteren på Skogskyrkogården som jag inte sett tidigare. Där står det att ”också kända svenskar” vilar på Skogskyrkogården och att ”en av dem konverterat till katolicismen”. Vem var denna person? Varför vilade hon just på Skogskyrkogården. Det är den yngsta kyrkogården i Jönköping (invigd 1941) och anses vara en av de vackraste i vårt land!  Varför katolsk jordfästning?

Skogskapellet på Skogskyrkogården i Jönköping. I kapellet finns orgel och en altarmålning av Sven X-et Ericsson.

I kapitlet ”Glöm inte Greta Bergholmen!” berättar Lindqvist att Bergholmen var medlem i Smålands författarförening och känd för flera diktsamlingar. Det var en svår tid under Andra världskriget och dikterna uttryckte ofta personligt upplevd ångest. Den kända romanen ”Över mörka vatten” från 1942 visar på insikt i tidens mentalvård med mentalsjukhuset Ryhov i Jönköping som bakgrund. Livsångesten låg också i tiden tillsammans med en utbredd kulturpessimism. Pär Lagerkvists ”Ångest är min arvedel” var också tidstypisk.

Lindqvist menar att det är ”svårt att säga vad som låg bakom Bergholmens övergång till katolska kyrkan”. Han undrar om hon som konvertit funnit det lättare att bikta sig och komma fram till en ljusare livstro.  Men vad vet vi själva om denna person?

På den här tiden hade församlingen ingen egen kyrka utan ägde en gammal villa med trädgård på dåvarande Stenhuggargatan på Kålgården, öster om Munksjön. Intresset för Jönköpings äldre och katolska historia fanns tydligen, eftersom sjön tidigare kallats ”Lillsjön”, men fått det historiska namnet till minne av franciskanerna.

Munksjön ligger väster om Rocksjön, då stavat Råcksjön. Varifrån det namnet kommer är osäkert. En teori säger att det kommer från S:t Rockus, som levde en generation efter Franciskus och var känd som kringvandrande predikant på många håll i Europa.

På italienska kallas han San Rocco, men på engelska Rock, vilket alltså skulle kunnat komma till oss genom missionerna från England, med S:t Sigfrid och andra och bevarats i ”Rocksjön”.

Att S:t Franciskus nordiska efterföljare har kommits ihåg i Jönköping på senare tid är uppenbart. På Väster vittnar stadens val av gatunamn om den katolska tiden: Klostergatan, Jungfrugatan, Munkgatan, och längre norrut, Kapellgatan och Kyrkogatan. Vad man som katolik skulle önska som historisk påminnelse vore en minnestavla i hörnet Kyrkogatan-Västra Storgatan som är platsen för den gamla församlingskyrkan S:ta Maria och S:t Nikolai kyrka. En kort historik, liknande den som finns om franciskanernas kloster och klosterkyrka och vad som hänt med byggnadsmaterialet, skulle nog vara av allmänt intresse lokalt.

På platsen för församlingens villa står nu moderna flerfamiljshus. Ingenting av den gamla fastigheten finns kvar. Hur väl kan Greta Bergholmen ha känt till vår gamla ”församlingskyrka”?

1971 lämnade passionistfäderna huset och flyttade till en villa på Norrahammarsvägen där en familj i församlingen erbjöd bostad och vardagsrum för den dagliga mässan. Tack vare prästernas goda kontakter med de andra församlingarna i Jönköping och Svenska kyrkan, erbjöd  Sofiaförsamlingen sin stora församlingsgård, Sofiagården, på Kapellgatan för mässorna på söndagar och helgdagar.

Under åren 1972 fram till invigningen av vår egen kyrka i november 1974 utvecklades också en äkta vänskap mellan våra församlingar. Sofiaförsamlingen såg till vår situation och våra behov, så att vi under de åren ”överlevde” som bostadslös församling! Vi hade goda kontakter!

Om mässa för Greta Bergholmen firats före jordfästningen kan det inte ha skett i kapellet på Stenhuggargatan. Möjligen firades den i Skogskapellet på Skogskyrkogården, i det yngre men större kapellet, eller så firades rekviemmässan separat i vårt eget kapell på Stenhuggargatan. Vad som förvånade journalisten som var närvarande var att inget minnestal hölls under begravningen. Det är ju brukligt i de protestantiska samfundens begravningar, liksom att celebranten talar om den avlidnes liv och person. Det som inte skrevs i tidningen var att pater Gerard, då kyrkoherde i S:t Franciskus församling, måste ha predikat över evangeliet enligt det romerskt katolska begravningsritualet och bett särskilt för den avlidna.

Jag känner inte någon äldre i vår församling som känt eller haft kontakt med Greta Bergholmen. Om hon konverterat i Jönköping eller i Vadstena är än så länge okänt. Vet någon något om henne, är jag tacksam för alla upplysningar! Okänd, eller bortglömd i vår församling, så är hon det i alla fall inte på Skogskyrkogården. I historien om hur denna den yngsta kyrkogården i Jönköping (invigd 1941) planerades och genomfördes, står det i en särskild ruta under kartan över kyrkogårdskvarteren att ”också kända svenskar” vilar på Skogskyrkogården. Dit hör upphovsmannen till den folkkära filmserien om Åsa-Nisse i många svartvita filmer, Sten Cederholm (född i Jönköping 1905 och död i Växjö 1980), och den kända författarinnan Greta Bergholmen, som ”i slutet av sitt liv konverterade till katolicismen och flyttade till Vadstena”. 

Det är högst anmärkningsvärt att ett sådan omnämnande blir så offentligt på en i huvudsak luthersk kyrkogård. I det sammanhanget är det intressant att känna till att det i äldre församlingsordningar i tiden efter religionsfrihetslagen 1951 framhölls som en första förpliktelse för församlingsråden att få till stånd en katolsk kyrkogård och en katolsk skola för barnen. Det var naturligtvis helt orealistiskt och har inte genomförts. Bara i Stockholm – på Haga Norra – finns en katolsk kyrkogård med kapell. Skolor finns däremot på flera håll i stiftet.

Jag kände inte till Greta Bergholmens namn och inte hennes grav vid sidan om hennes man, länsassessorn Lennart Johan Bergholmen, i kvarteret 15 närmast Skogskapellet. Nu går jag dit varje gång jag besöker gravar för bön och minne över församlingsmedlemmar jag känt. I samma kvarter 15 finns tre gravar och en familjegrav för medlemmar i vår församling. I två fall har jag själv haft jordfästningarna.

I kvarteret norr om Bergholmens vilar fru Stephanie Arwedsson. En av dominikanprästerna som bodde och verkade i församlingen på 1950-talet fram till den tiden då passionisterna skrev kontrakt med biskop Nelson om pastoralt ansvar för i praktiken hela Småland, har berättat om henne som en av det mycket trogna församlingsmedlemmarna. Hon bodde först i Skärstad dit prästerna åkte för att be med henne. Det var svårt med bussarna och prästerna hämtade henne ibland till mässan på Stenhuggargatan.

Dominikanerna kom från S:ta Marie Bebådelse församling på Linnégatan i Stockholm inte långt från Historiska muséet. De blev kända i Jönköping och blev den katolska närvaron i det som brukade kallas ”Smålands Jerusalem”. Frågan om Sverige som fredat område för protestantismen var ständigt aktuell under den här tiden före Andra Vatikankonciliet. Konciliet innebar en öppning av kontakterna mellan kyrkor och en annorlunda syn på ekumenik. Det kända begreppet den ”katolska faran” handlade emellertid inte i första hand om Katolska kyrkans återkomst till Sverige, och kanske återkatolicering av Sverige, utan om katolskt inflytande bland Svenska kyrkans pastorer och om vissa katolska tecken i gudstjänstfirandet. När en luthersk pastor i högmässan i någon kyrka i Jönköping ”gjorde korstecknet” blev det stora rubriker i lokalpressen.

Katolska präster närvarande i Jönköping överhuvudtaget var allmänkyrkligt kontroversiellt. Just därför kan man säga att Sofiaförsamlingens hjälp till oss, och vår tacksamhet till dem, bröt isen. Något hände som var välsignat.

Att bygga en ny katolsk församlingskyrka inom Jönköpings stad och senare kommun var på den tiden en lika känslig fråga som att idag uppföra en muslimsk moské med minaret. Idag kommer man gärna till oss och vi gläds åt det vi har gemensamt. Något har skett. Hur framtiden ska se ut är däremot en annan sak. Det ser för närvarande mer skiljande än enande ut.

Att särskilt nämna Greta Bergholmen som konvertit till Katolska kyrkan under 1960-talet på en kyrkogård, som Svenska Kyrkan är huvudansvarig för, är på sitt sätt ett historiskt steg. Glädjande för oss, men samtidigt en påminnelse som den tidigare antikatolska inställningen i Sverige. Idag är samarbetet ekumeniskt, en självklarhet. En fin gemenskap har ersatt en tidigare misstänksamhet – från båda håll!

Greta Bergholmens personliga historia är därför av stort intresse. Hur kom det sig att hon ”som känd svensk författarinna” konverterade och flyttade närmare S:ta Birgitta av Vadstena? Hade hon kontakt med Oxfordrörelsen och makarna Stolpe? Kan man i hennes diktverk och romaner ana en inspiration som ledde henne till Kyrkan? Betydde dominikanprästerna i Jönköping något för hennes beslut att konvertera? I Vadstena fanns också dominikaner som stöd för Birgittasystrarna. Hade de kontakt med henne?

När Lena och jag flyttade till Jönköping och församlingen på nyåret 1969 träffade vi personer som haft kontakt med just dominikanerna. Fröken Emrén, som bodde på Studiegatan och var känd lärarinna i Jönköping och kväkare, har berättat för oss om de många intressanta samtal hon haft med pater Dauchez op på Stenhuggargatan.

Tyvärr vet vi inte om Greta Bergholmens samtal fortsatte med pater Gerard Mulveal cp. Kanske samtalen ägde rum i Vadstena. Om dominikanerna i någon mening fick representera Katolska Kyrkan före Andra Vatikankonciliet så har passionisterna och pater Gerard representerat Kyrkan efter konciliet på det tidiga 1960-talet.

Även skolorna var intresserade av vad som hände i Kyrkan. Skolledningen i den skola där jag hade min första lärartjänst bad mig en gång att bjuda in pater Gerard till en morgonsamling i Ljushallen i Junedalsskolan. Han höll ett anförande för 800 högstadieelever om Katolska kyrkan efter konciliet. Hans rubrik var: ”Är det samma Kyrka?” Det hela var en stor succé. Lärare och elever var intresserade och uppskattande.

Nu har vi i alla fall ännu en syster i den katolska tron att be för när vi besöker kyrkogården. Må hon vila i frid. Be för oss, Greta Bergholmen! Vad vår syster inte hann uppleva i det jordiska livet och i Kyrkan är Gråbrödernas mission i hela Södra Vätterbygden sedan början av 1990-talet. Det är lite synd, men det kan vi inte ändra på.

Det är i alla fall genom dem som det historiska bandet med den katolska tiden i denna del av Småland knöts på nytt efter 1990, efter Passionisternas tid bland oss. En minnestavla över dem och deras år i S:t Franciskus’ församling finns på en bronstavla i hallen till vänster om kyrkdörrarna på den vita tegelväggen. Texten är liten men läsbar.

Kanske inte alla i Jönköping tänker på Katolska kyrkan som ”Fädernas kyrka”. Men minnet av den katolska tiden är nu mer levande och betydande än på flera hundra år. Gråbrödernas närvaro och mission är den bästa undervisningen om Kyrkans historia här. De knyter ihop katolsk tid och historia med nutiden. Århundraden av Franciskanskt vittnesbörd i Jönköping får till slut bära frukt.

Vi måste tänka på våra barns och barnbarns framtid som katolska kristna. De kommer att bära hoppet vidare, de kommer att finna nya vägar under den Helige Andes inflytande. Sverige ska vara en plats på jorden där Kyrkan får verka genom sina medlemmars tro och kärlek. Var och en har sin stora betydelse, även om man inte kan mäta det i statistik! Det kommer att finnas fler som Greta Bergholmen. Vi måste välkomna dem!

Göran Fäldt

Läs också: Människor i S:t Franciskus’ katolska församling - berättelser och minnen från förr

Läs ochså: Marialegionen och Pilgrimer för Kristus i S:t Franciskus’ församling i Jönköping – minnen från 1970