Brödundret i den öde trakten upphör inte att fascinera. Det väcker både eftertanke, inspiration och förundran. För många har det lett till konkreta insatser för hungrande och nödställda. Bibelläsare och spekulativa teologer, poeter och konstnärer, har för­sökt att fånga dess betydelse och innebörd, men ingen är i stånd att uttömmande förklara det. Det rymmer både hisnande storhet och lärorika detaljer.

När ledarna sviker blir det oro i leden. Görs ingenting åt det, resulterar det i trött re­sig­nation och s.k. ”politikerförakt”. När den sunda auktoriteten är avsatt tar and­ra makter över. Några lockas av självutnämnda ledare och kommer ur askan i elden. Varje mänsklig gemenskap behöver ledning för att inte förlora enhet och sam­hörighet. Länge har man odlat myten att myndiga och fria medborgare e­gentligen inte behöver ledare.

Finns det något att hoppas på när allt hopp är ute? Människan kommer i situationer som tycks hopplösa. Situationer som kan beröva henne själva livsmodet. Hon vet nå­gon­­stans att utan hopp slutar hon att leva. Dilemmat är att hon inte kan förneka realite­terna. Situationen tycks alltigenom hopplös. Abraham hade kommit i den situationen. Han hade brutit upp från sitt land och sin släkt och gett sig Gud i hågen.

Människans liv kan liknas vid ett husbygge. Evangeliet säger ingenting om storleken på huset eller hur det ser ut i övrigt. Däremot att huset skall utsättas för prövningar. Des­sa liknas vid oväder, regn och stormar, som skall kasta sig mot huset. Då visar det sig om det står stadigt eller om det rasar omkull. Det avgörande är husets grund. Om huset är byggt på stadig berggrund eller om det byggts på sand. Det första består. Det andra rasar. Liknelsen utgör kulmen och avslutningen på Jesu Bergspredikan.