Predikan. 9 söndagen under året 2008

5 Mos 11:18, 26-28, 32 Rom 3:21-25a, 28 Matt 7:21-27

Husbygge

Människans liv kan liknas vid ett husbygge. Evangeliet säger ingenting om storleken på huset eller hur det ser ut i övrigt. Däremot att huset skall utsättas för prövningar. Des­sa liknas vid oväder, regn och stormar, som skall kasta sig mot huset. Då visar det sig om det står stadigt eller om det rasar omkull. Det avgörande är husets grund. Om huset är byggt på stadig berggrund eller om det byggts på sand. Det första består. Det andra rasar. Liknelsen utgör kulmen och avslutningen på Jesu Bergspredikan.

Det är inget behagligt eller insmickrande tal. Är det så allvarligt att vara människa? Att det kan sluta med att hennes liv rasar samman? Människan har en gåtfull lust att ge sig hän åt illusioner och drömmar. Att låta sig svepas in i vaga känslor. Evan­geliet har större tilltro till människan. Hon är kapabel att höra och förstå. Hon kan skilja mellan illusion och verklighet.

Vari består den fasta grunden för det mänskliga husbygget? Hur handlar den kloke som enligt evangeliet bygger på stadig grund? Jesus säger det klart och enkelt: Den som hör dessa mina ord och handlar efter dem. Det är alltså inte den framgångsrike, starke och duktige som består. Då vore vi illa ute. Vi skulle hamna i klorna på de främ­mande gudar som första läsningen varnade för. De terroriserande makter som mäter människans liv i yttre fram­gång och storslagna projekt, men som lämnar de utslagna efter sig längs vägen. Att lyssna till Guds ord. Så börjar det. Och det är lika för alla. U­tan åtskillnad, eftersom alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud, som vi hörde aposteln säga i andra läsningen. Men alla kan lyssna. Alla kan öppna sina öron för ordet från honom som kallar sig Sanningen.

Vi firade igår Marie besökelses fest. Elisabet, som väntar barn, får besök av Maria, som också väntar barn och som besöker sin släkting uppe i Juda bergsbygd. Det be­rättas om Elisabet att när hon hörde Marias hälsning, så sparkade barnet till av fröjd i hennes liv. Elisabet är en bild för den människa som lyssnar till Guds ord. Något hän­der i hennes innersta när hon lyssnar. Något i hennes innersta bekräftar att detta ord inte bara är människoord. ”Lägg mina ord på ert hjärta och ert sinne”, sade Gud till Israels barn. ”Böj ditt hjärtas öra”, säger Benedictus. Då blir allt annat mindre viktigt. Alla andra ord och ljud försvinner, inte minst de egna. Allt blir stilla. Grunden läggs.

Evangelisten berättar att när Jesus avslutat sitt tal var folket överväldigat av hans undervisning, för han undervisade med makt. Men inte med världslig makt. I fredags firade vi en annan fest, Jesu hjärtas dag. Ordet som Gud har sänt var en människa med ett mänskligt hjärta. Ett hjärta som grät med de sörjande och vredgades över ond­skan, ett hjärta som fylldes av medlidande med de vilsegångna och sargade. I Jesu hjärta ser vi Guds eget hjärta, hans innersta. När soldaten genomborrar hans hjärta på korset rinner därur blod och vatten. Det är källan till det nya livet. Källan till kyrkans sak­­­ra­ment. ”I din glädjes strömmar stillas vår törst”, sjunger kyrkan.

I detta perspektiv kan vi lättare förstå den kärva tonen. Om den kloke hus­byggaren står det ju att han inte bara lyssnade utan också handlade efter Jesu ord. Här ligger udden i avslutningen till Jesu bergspredikan. Den som inte låter orden leda till handling bygger sitt liv på sand. Även om han ropar ’Herre, herre,’ även om han profeterar och utför under­verk, så är det tomt och utan värde. Det är lättare att vara ”religiös” och ”and­lig” än att följa Jesus. Ändå handlar det inte om moraliska krav, som ingen människa klarar av. Att lyssna till Jesu ord är inte bara att ställas inför utmanande krav. Det är också att få tillgång till en kraft. Den kraft som rinner fram ur Jesu öppnade hjärta. ”Allt förmår jag i honom som ger mig kraft”, säger aposteln.

Vi lägger grunden till vårt livs bygge lika mycket när vi gör bot och tar emot förlåtel­se, som när hjärtat vid­gar sig och vi löper med kärlekens snabba steg. Boten och den goda ivern rinner ur samma källa. De utgör samma grund för det nya husbygget.

Jesus har ett milt och ödmjukt hjärta och han uppmanar oss att ta på oss hans ok och följa honom. Redan att lyssna till ett sådant ord är att ställa sig på fast mark. När irritation, svårmod och feghet lockar på avvägar. Att då hålla fast vid Jesu ord är första steget. Inte tillåta de främmande gudarna att ockupera hjärtat. Men så följer det som skiljer kristet liv från alla andra moralläror. Den som tuggar i sig Jesu ord om det milda och ödmjuka hjärtat får del av dess kraft. En kraft som fyller den mänskliga svagheten. Det sker både i lyssnande till Guds ord och i den eukaristiska kommunionen.

Husbygget är inte ett framgångsprojekt för de starka. Tvärtom. Aposteln kan säga att i svagheten blir kraften som störst. Johannes Cassianus berättar hur huset skall byggas. Byggplatsen måste första göras i ordning, lasternas ogräs och kvävande li­delser rensas bort. Så beskriver han grunden. Han kallar den ”enkelhet och ödmjuk­het”. Om huset står på denna grund av enkelhet och ödmjukhet kan det aldrig störta. Det finns inget som kan välta det. Varken framvällande lidelsers flod, störtfloder av förföljelse eller någon andlig stormvind från fienden kan slå ner det.

När Jungfru Maria hört Elisabet berätta om hur barnet sparkat till i hennes liv sjunger hon sin lovsång om hur de mäktiga störtas och de ringa blir upphöjda.

Den fasta grunden, klippan, är Kristus. Att följa honom i tro och lydnad är att bygga sitt liv på hans liv och långsamt upptäcka att det är han som bygger. ”Om inte Herren bygger huset är byggarnas möda förgäves.”

Amen.

                                                                                                pater Ingamr Svanteson