Predikan. 18 söndagen under året 2008

Jes 55:1-3; Rom 8:35,37-39; Matt 14:13-21

”Lämna det åt mig”

Brödundret i den öde trakten upphör inte att fascinera. Det väcker både eftertanke, inspiration och förundran. För många har det lett till konkreta insatser för hungrande och nödställda. Bibelläsare och spekulativa teologer, poeter och konstnärer, har för­sökt att fånga dess betydelse och innebörd, men ingen är i stånd att uttömmande förklara det. Det rymmer både hisnande storhet och lärorika detaljer. Den tidiga kyrkan läste händelsen som ett koncentrat av hela frälsningshistorien. Förvandlingen av de fem bröden och de två fiskarna blir en antydan om hur det Gamla förbundet fullbordas i det Nya. Det Gamla förbundet är samlat, dels i fem Moseböcker, antydda i de fem bröden, dels i ytterligare två skriftsamlingar, profe­terna och de övriga ”skrifterna”, antydda i de två fiskarna. Det Nya förbundet antyds med de tolv korgarna som blir över efter måltiden, syftande på den apostoliska kyrkan. Undret pekar fram mot det brödunder som kyrkan lever av sedan dess. De tolv ”fulla” korgarna är vad den apostoliska kyrkan delar ut av, i alla tider, och särskilt i varje eu­karisti.

Men det rymmer också små och viktiga detaljer. Det hade blivit kväll den gången. Folket hade lyssnat hela dagen. Lärjungarna blir bekymrade över hur folket skall få något att äta. Därför ger de sin Mästare rådet att skicka bort folket, så att de kan gå och köpa mat i byarna runt omkring. Men de får ett oväntat svar: ”Ge dem att äta, ni själva”. Lärjungarna hänvisar då till det knappa förrådet. Hur skall fem bröd och två fiskar räcka till så många? ”Lämna dem till mig”, säger Jesus, och låter folket slå sig ner. Jesus använder sig av det lilla förråd som finns.

Här finns en dörr till det ofattbara undret. Jesus hade kunnat utföra sitt underverk även utan dessa bröd, men han väljer att använda sig av det lilla som lär­jungarna har för att utföra det stora som bara han kan. ”Lämna dem till mig.”

Det är vad vi gör i varje mässa, när vi bär fram bröd och vin till altaret, gåvor av jor­dens frukt och människans arbete. Dessa gåvor helgas och förvandlas till Kristi kropp och blod, och förrådet tycks aldrig ta slut. Det är vad kyrkan och de troende gör när vi ger våra gåvor till de fattiga och betalar in vår kyrkoavgift, när vi frambär våra böner, när vi avger våra dop- och konfirmationslöften, när någon avlägger profess, när vi lägger dagen eller natten i Guds händer, när vi ställer våra krafter till Guds förfogande, varje gång vi ber att Guds vilja skall ske i våra liv. ”Lämna dem åt mig”, säger Jesus. Det är en bild för hela vårt kristna liv. ”Frambär er själva som ett levande och heligt offer som behagar Gud”, säger aposteln (Rom 12:1). Det vore omöjligt och förmätet om det inte skedde som ett svar på Jesu uppmaning. Offertoriet i mässan ger oss mönstret för hela vårt liv. När vi frambär våra gåvor och våra liv, så är det för att förena det med Kristi överlåtelse och offer åt Fadern. Det är här förvandlingsundret sker, både på altaret och i våra liv. Utan Kristus kan vi ingenting göra, men genom honom, med honom och i honom kan våra liv bära frukt och bli till välsignelse. Det kan bli mat för andra.

Men frågan är om vi förstår det glada budskapet i detta? Tänker inte många att det måste vara något fint och storslaget som skall bäras fram? Det finns naturligtvis de som tror sig ha präktiga gåvor att komma med. Som fariséen i templet. De lever i illusioner och självbedrägeri. Vanligare är nog att man inte tror sig ha något alls att bära fram och därför bara känner sig utanför och misslyckad. Men det var ju just vad lärjungarna trodde: ”Här har vi inte mer än fem bröd och två fiskar.” Vad förslår det till så många? Vad har jag att bära fram, som mest är rädd och styrd av uselt självförtroen­de? Jesu svar är mycket enkelt: ”Lämna det till mig.” Här finns nyckeln som öppnar dörren. Jesus begär inte mer än just det vi har och är. Det är människan som komplicerar det genom att redan i förväg tro sig veta vad hon måste bära fram.

Ofta dömer människan ut sig själv, moraliserar och anser sig själv som omöjlig och hopplös. Kanske gör hon förtvivlade försök med nya föresatser, kanske genom att be stora bedjares böner om överlåtelse, men eftersom det inte riktigt stämmer med det egna livet, leder det till ett dubbelliv, ett ”vanligt” liv och ett ”fromt”. Det uppstår ingen levande kontakt mellan tron och det egna livet. Jesus hamnar i en värld för sig, långt bortom den egna vardagen.

Den enkla vägen är att lämna över just det vi har och är. Också de inre känslorna, hur de än ser ut, oro, rädsla, känslan av otillräcklighet. Problemet är att vi inte vågar säga som det är, utan tror att vi måste ha något annat och finare att komma med.

Förvisso kan det finnas ovilja och motstånd i hjärtat. Profeten Jona flydde från en tydlig kallelse. Den rike ynglingen gick bort med sin bedrövelse. Men också där gäller Jesu ord: ”Lämna det till mig.” Så länge vi tror att vi skall göra det av egen kraft kämpar vi förgäves. Det allra första och enklaste steget är att säga som det är, att lägga fram problemet, redan innan vi ser någon lösning på det, eller glädjen över det jag lyckats med, stor eller liten. Redan innan vi ser klart, behöver vi lägga fram det, i barnslig tro och förtröstan. Det är ingen tillfällighet att Benedictus uppmanar sina söner att lägga fram inte bara synder, utan också sina tankar för den andlige fadern (RB 7:44). Ofta behöver man helt enkelt hjälp för att sortera. Somligt får läggas av i biktstolen, men det mesta får vi bära fram i offertoriet. ”Lämna det till mig”, säger Jesus.

Det är inte kvantiteten i vår gåva som avgör. Änkans skärv var ett större offer än de rikas gåvor (Mark 12:41-44). När änkan i Sarefat använde det sista mjöl hon hade, och den sista skvätten olja, då hände det att oljan och mjölet sedan aldrig fattades henne (1 Kung 17).

Samma mönster gäller i bönen. Det är inte de många och stora orden som åstadkommer under. Bönhörelse är inte betalning för vår fromhet. ”Kom hit, ni som är törstiga, och ni som inga pengar har”, säger profeten i dagens första läsning, ”kom hit och hämta säd utan pengar, och för intet både vin och mjölk”. ”Kom till mig”, ”lämna det till mig”, säger Jesus.

Det är brödundret i den öde trakten. Det är brödundret i våra liv. Vi lämnar det vi har och är till vår Herre. Därför bär vi fram vårt bröd och vårt vin, som förvandlas till Kristi offrade kropp och blod. Med de framburna gåvorna förenar vi vår vilja, trots alla brister, oss själva som vi är, för att själva förvandlas av och förenas med Kristus. Och bekänner med bävan den lilla gåvans ofattbara underverk: Din död förkunnar vi, Herre, och din upp­ståndelse bekänner vi, till dess du återkommer i härlighet.

Amen.

                                                                                                                     pater Ingmar Svanteson