maj 2022

Paulus för evangeliet vidare. Nu till Antiokia i Pisidien, i hjärtat av Mind­re Asien. Som vanligt uppsöker han synagogan och börjar med att kort återge Guds historia med sitt utvalda folk, med början i Egyp­ten. När han kommer till konung David märker vi att hans röst blir särskilt ivrig. Han citerar psalm 89 i Psaltaren, dagens responsoriepsalm, där Herren själv säger: ”Jag har funnit David, en man efter mitt sinne”.

Det väldiga klostret Cluny i Sydfrankrike, vars fem abbotar under två hundra år (ca 950-1150) vi firar idag, ledde de flesta klostren i dåtidens Europa. Det benediktinska livet växte och spred sig ända upp till våra trakter. All­helgonaklostret i Lund stod under Cluny. En sten från det klostret är in­murad i detta kloster. I Apostlagärningarna berättar Lukas hur det gick till när ”Guds ord fort­satte att sprida sig och tillväxa”.

Genom förföljelsen efter Stefanos död skingras de troende. Men därmed sprids evangeliet. Gud använder okonventionella meto­der. ”Martyrernas blod är kyrkans bästa ut­säde.” (Tertullianus) I Antiochia börjar man predika också för icke-judar. Ryktet når Je­­­rusalem och man skickar dit Barnabas för att ”visitera” vad som är på gång. Steget över den judiska gränsen var större än vi kan föreställa oss. Barnabas bekräftar det som ett nådens verk.

Ingenting skall fattas mig. Bilden av den gode herden har ofta målats i romantiska och idyllis­ka fär­ger. De ge­nerationer som sökte frihet och oberoende fnyste. Vem vill vara ett får i en flock? Idag skakar man nog bara på huvudet. Men bilden av den oberoende och fria män­niskan, hål­ler inte den på att krackele­ra? Klarar männi­skan av att lösa de problem som tornar upp sig, inre och yttre?