Religionen och samvetsfriheten – S:t Erik till åminnelse
På Erik den heliges tid – 1100-talet – hade vi en i stort sett gemensam kristen tro även om sektliknande, heretiska rörelser hela tiden fanns med i bilden.
Kung Erik den helige 1125-1160
Det fanns därför inte något behov av ekumenisk rörelse för att främja den enhet som ju finns men som inte förenar kristna på ett och samma sätt som förr, under den tid då ”Fädernas kyrka” var en, katolsk, apostolisk och helig, som vi ber i trosbekännelsen på söndagar och helgdagar.
Den 18 maj som är kung Eriks dödsdag var helgdag i Sverige, säkert under S:ta Birgittas tid och förmodligen en bit in på 1500-talet. Det är också en särskild dag i Jönköping som fick sina stadsprivilegiebrev på hans dödsdag som alltså också var helgdag. Året var 1284, under kung Magnus Birgerssons tid. Om det fortfarande fanns människor i Sverige som inte ville vara kristna utan levde vidare i den fornnordiska religionen så är det i alla fall inte känt om man som i vår tid hade ekumenisk dialog eller interreligiös dialog. Vi har vad jag vet inte någon historisk forskning som pekar på tvångskristnande med dopet som skedde på många håll, men inte i Sverige. Människor var fria att ansluta sig till Kyrkan och följa en kristen moral.
Kristendomen och Kyrkan spreds och organiserades med förvånansvärd framgång och blev en grund eller stomme för hela samhället med nya institutioner och med kungamakten som stöd. Kyrkan var bra för kungamakten och kungamakten var också i allmänhet bra för Kyrkan.
Med Reformationen kom emellertid en ny lära, den rena evangeliska läran, som splittrade de kristna och Kyrkan. Från Tyskland infördes en slags tumregel som sa att den tro fursten – eller prinsen – valde (cuius regio – eius religio), skulle folket välja. I Sverige betydde det avbrott i relationen till den katolska kyrkan med centrum i Rom som var påvarnas stad.
Tron och Kyrkan kom att stå under kungen och kungen avlönade präster som utbildats i den nya religionen. Den svensk som blev katolik i hemlighet, och upptäcktes, blev landsförvisad. Det betydde att friheten inte längre fanns som tidigare utan att en statsreligion utvecklades som förbjöd den katolska tron.
I till exempel Polen värnade man tidigt religionsfriheten och var därför under lång tid också ett frihetsland för både judar och muslimer som förföljdes i västra Europa. De polska kungarna, bland andra Sigismund II Augustus, ansåg att ingen kung hade rätt att bestämma över människors samveten. Det var också de polska biskoparna och prästerna som under konciliet i Konstanz (1414-1418) kämpade för den religiösa toleransen som var mindre förstådd västerut i Europa.
Man höll i Polen fast vid den katolska tron och var lydig under biskoparna i förening med påvarna men man höll också fast vid var och ens religiösa samvetsfrihet.
Det gör att det finns en kulturskillnad mellan ”katolska” länder, som Polen, och protestantiska länder, som Sverige, Danmark, Norge och Finland. I Sverige kan man inte säga eller tänka vad som helst. Det finns också i ett ”sekulariserat” land som Sverige av idag en slags tradition att ”tvinga” samvetena. Det är också en del av förklaringen varför kollektivismen och jämlikheten (jfr Franska revolutionen) som samhällsgrund och jämlikheten är nyckelbegrepp i det svenska samhället som invandrare måste lära sig om de ska kunna göra karriär i Sverige.
Det är en ganska så grundmurad inställning som man möter i skolorna och i de politiska partierna idag. I andra länder är det betydligt lättare och vanligare att tala och tänka fritt men också ta ansvar för vad man tycker och säger högt.
S:t Eriksdagen kan ha sin betydelse i vår tid – som Birgitta som den mer kända. Hon är skyddspatron för Europa men bara mycket försiktigt omtyckt i Sverige. Hon är ju katolik. Att vara katolik betyder faktiskt en hel del som ”annorlunda” medborgarskap. Det är bra att vi ”prövar” och ”testar” den allmänna opinionen. Det hör till vårt katolska vittnesbörd.
diakon Göran Fäldt
