januari 2020

Det liknar diskussionen om tron utan gärningarna som vi känner igen från den lutherska läran. Låt oss anta att vår broder eller syster verkligen älskar påsknattens firande av Kristi uppståndelse och förnyar sina doplöften. Vår broder bekänner tron. Men om vår broder inte tycker att den katolska religionens regler och moraliska normer är lika viktiga som glädjen att få bekänna tron, och redan här och nu delta i det himmelska livets jubel inför Gud, har man verkligen tron i sin helhet och sin ursprunglighet? Har man inte då förlorat något väsentligt av sitt medlemskap i Kristi kyrka?  Har man inte tappat bort trons insikt om själens odödlighet? Tror man egentligen att själen är skapad för evigheten och finns som en avbild av Gud?

Det är ingen naiv inställning att tro det vara möjligt – om vi med det naiva menar det barnsliga eller oerfarna. Ett barn flyr det onda och skriker. I barnets perspektiv har den egna goda kraften inte betydelse av att kunna besegra eller vinna över det onda som sker det. Vi som vuxna väljer den väg Jesus lärt oss: vi ber för dem vi tror är onda, vi ber för våra fiender och vi vänder andra kinden till om vi blir slagna på vår känsliga sida. Men är det nödvändigtvis det onda i sig, det verkligt onda, vi bemöter så, eller gör vi som det naiva barnet, vi flyr undan?