Kan ditt goda besegra en annans ondska?

Det är ingen naiv inställning att tro det vara möjligt – om vi med det naiva menar det barnsliga eller oerfarna. Ett barn flyr det onda och skriker. I barnets perspektiv har den egna goda kraften inte betydelse av att kunna besegra eller vinna över det onda som sker det.

Vi som vuxna väljer den väg Jesus lärt oss: vi ber för dem vi tror är onda, vi ber för våra fiender och vi vänder andra kinden till om vi blir slagna på vår känsliga sida. Men är det nödvändigtvis det onda i sig, det verkligt onda, vi bemöter så, eller gör vi som det naiva barnet, vi flyr undan?

Ovänlighet, motstånd, kränkning, häftiga meningsskiljaktigheter, fördomar eller ideologiska motsättningar måste inte vara former av ren ondska. Sådana erfarenheter i livet kan vi bemöta med Jesus som exempel. Men det verkligt onda? Ondskan i sig? Den rena ondskan?

 Det tydligaste exemplet på en strid med det personifierade onda är Jesu klara ställningstagande mot djävulen under de fyrtio dagarna i öknen. ”Ledd av anden var han fyrtio dagar ute i öknen”, skriver Lukas (4:1) och ”där sattes han på prov av djävulen” fortsätter han (4:2).

Om vi vill besvara frågan om en persons godhet kan besegra en annans ondska och söker svaret i Jesu sätt att låta sig frestas av djävulen, måste svaret bli negativt: godheten som är Jesu natur, och som vi blir delaktiga av genom lärjungaskapet, besegrar inte det onda. Det motstår det. Det låter sig inte besegras av det. Men det besegrar det inte heller.

Vad är då ondskan? Vi förstår den i de former den visar sig: den förvrider våra goda avsikter, den vänder det goda till något ont, den bedrar människan (också i hennes religionsutövning, katekesen 844), den gör människan benägen för det onda (min kursivering). Hur undervisar Kyrkan om denna fråga?

”Förledd av den onde missbrukade människan från början sin frihet” (Andra Vatikankonciliet, Gaudium et Spes, 22). ”Hon föll för frestelsen och gjorde det onda. Hon har kvar längtan efter det goda, men hennes natur är sårad av ursynden. Hon har blivit benägen för det onda” (Katekesen 1707).

        I Jesu svar till djävulen, som vi kan läsa om och begrunda i evangelierna (Lukas 4, Matteus 4, Markus 1:12), märker vi att Han avvisar djävulen, talar sanningen till djävulen, ”Herren din Gud skall du tillbe och endast honom skall du dyrka” (Lukas 4:8). Han, Jesus, är, för att vända på katekesens ord, ”obenägen för det onda”.  

Jesu godhet besegrar inte djävulens ondska, i alla fall inte vid detta tillfälle, men motstår den. Till slut kan djävulen inte göra annat än att ”lämna honom för en tid” säger evangelisten (Lukas 4:13).

Katekesen utvecklar evangeliets ord: ”Kristi rike är alltså närvarande i hans Kyrka. Men den har inte ännu kommit ’med makt och stor härlighet’ (Lukas 21:27) genom Konungens ankomst till jorden. Detta rike angrips fortfarande av de onda makterna (se 2 Thess 2:7) även om dessa blivit i grund slagna genom Kristi påsk”, säger katekesen (671).

        Hur är det då med våra barns plågoandar? Ja, de besegras inte men de lämnar dem ”under en tid” för att dyka upp senare i livet och pröva och fresta dem att göra onda handlingar i stället för goda”. Det känner vi alla igen. Därför biktar vi oss regelbundet. Prövningarna och frestelserna gästar oss ju just ”regelbundet”.

        Men vad är då ondskan? Vad är ondskans egen natur? Vad säger Bibeln? Bibeln talar om andemakter. Det betyder andar som utövar makt. Ondskan ligger i utövandet av makt. Andarna är många, kanske oräkneliga. En av dem, den mest fördärvade anden, den Laglöse själv, är den som prövar och frestar Jesus i öknen under den långa tiden av trettio dagar. Paulus kallar honom den Laglöse: ”Då skall den Laglöse uppenbaras, han som Herren Jesus skall dräpa med andedräkten ur sin mun och förinta med glansen av sin ankomst” (2 Thess 2:8).  

Vi kan alltså inte komma närmare en beskrivning eller förklaring av ondskans natur, eller väsen, med hjälp av Bibeln, än att den finns inom en person, på samma sätt som den högsta godheten och sanningen finns inom en person, som är tre personer i oupplöslig enhet, Gud.

        För att motstå det onda måste vi avvisa andarna som utövar konkret och påtaglig makt och söker dra med oss i sitt onda verk. Vi kan inte besegra detta laglöshetens verk, eftersom det inte kan tillkomma oss som skapade människor att besegra det som Gud tillåtit att existera, men som i Guds egen tid och efter Hans beslut, inte bara skall besegras utan förintas och upphöra att finnas till.

Vi kan som människor bara avvisa, motstå och bekämpa med sanningens ord: ”Herren din Gud skall du tillbe och endast honom skall du dyrka” (Lukas 4:8).

                                                                                                       diakon Göran Fäldt