Kortpredikan 22 januari 2020
1 Sam 17: 32-33, 37, 40-51; Ps 144: 1-2, 9-10; Mark 3: 1-6
”Striden är Herrens.”
Det låter som om vi kunde lägga händerna i knät, men är snarare tvärtom.
”Med Gud kan vi göra mäktiga ting”, bad vi i morgonens matutin.[1] Det är först när vi tar denna samverkan på allvar som vi anar Herrens sätt att rädda oss. Det gäller både Davids kamp mot Goljat och Jesu kamp mot förstockelsen.
David fick mod genom sin tro på Herren Sebaot. Den i sådan strid oerfarne ynglingen vågade gå emot den ärrade Goliat.
Hans modiga kamp utesluter inte förnuft och klokhet. ”Överfrom” naivitet är ingen dygd.
Davids mod är renhjärtat och enkelt. Hans tro och hans rena hjärta ger honom mod att gå rakt mot sin fiende. Han känner sin slungas kapacitet, men är framför allt viss om att Herren skall ge fienden i hans hand.
I den andliga kampen tar det ofta lång tid att få denna visshet. Paulus uttrycker det så i ett av hans senare brev: ”I svagheten blir kraften störst. Därför vill jag helst skryta med min svaghet, så att Kristi kraft kan omsluta mig”.
Jesus tvingas fråga fariséerna om det var tillåtet att göra gott eller ont på sabbaten, att rädda liv eller att döda? Svaret borde vara självklart, men fanatikern är lika blind som den högmodige.
Vi behöver både mod och klarsyn, Mod för att övervinna feghet, klarsyn för att övervinna otron. Ödmjukheten är både frimodig och klarsynt.
Davids kamp mot Goliat föregriper Herrens egen kamp mot djävulen. När David i Psalm 144 berättar: ”Han lär mina armar att kriga, mina händer att strida”, då ger han inte sig själv äran. Han säger: ”Lovad vare Herren, min klippa. Han är mitt värn och min borg, min fästning och min räddare”.
Herren väntar på vår samverkan, men ”striden är Herrens”.
pater Ingmar Svanteson
[1] Psalt 60.
