december 2019

Profeten Jeremia var samtida med kung Sidkia, den siste ättlingen av Davids dynasti. Hans namn be­tyder: "Jahve är min rättfärdighet", men Sidkia levde inte upp till sitt namn. I stället var han svag och eftergiven. Profeten utlovar en rättfärdig avkomling till David som skall mot­svara nam­net. ”Detta skall vara det namn han skall få: Herren vår rättfärdig­het”. Långt senare skall aposteln Paulus förklara det: ”Kristus har blivit vår rätt­färdig­het”. Han gör oss rättfär­diga ge­nom att förlåta oss våra syn­der.

​​​​​​​Under den sista veckan före jul låter kyrkan oss höra allt vad evan­ge­lierna berättar om tiden närmast Jesu födelse. Idag och i morgon från Mat­teus evangelium. Resten av veckan ur Lu­kas. Matteus vän­der sig till en judisk läsekrets. I sin släkttavla börjar han med Ab­ra­ham, som var trons fader för det utvalda fol­ket. Han var väl­­sig­nad, för att välsig­nel­sen i sin tur skulle nå alla folk. När Matteus kommer till Jakobs söner är det Juda som får fö­ra löftet vidare. Från 500-talet f. Kr. kallas folket helt enkelt för ”ju­darna”.

​​​​​​​"Vad har du för fullmakt att göra detta?" Jesus får frågan efter att ha rensat templet. Frågan om fullmakt är viktig, än idag. Vem har full­makt att tala och handla i Jesu namn, rentav kräva lydnad? De som ifrågasatte Jesu fullmakt, avvi­sa­de också Jo­hannes Dö­paren. De två hänvisar till och bekräftar varandra. Den som avvi­sar lagens krav, gör sig blind för nåden. Därför lämnar Jesus frågan obe­svarad. Ett svar ha­de bara befäst otron hos dem som ställde frågan.