En av orsakerna till den psykiska ohälsan – den altruistiska hedonismen

Högsta möjliga njutning för alla inblandade, den altruistiska, kan för många förefalla mer rätt än den egoistiska högsta möjliga njutningen. Att eftersträva lika mycket njutning åt en annan eller andra som åt sig själv upphäver i den altruistiska hedonismen kardinaldygder som måttfullhet och återhållsamhet och rättfärdigar alla beteendens yttersta mening i ett falskt lyckobegrepp.

               Om det kroppsliga och naturliga njutandet renodlas och drivs till sin yttersta spets i parrelationer, eller i grupprelationer, kommer motsatsen till lycka att uppnås och människor desillusioneras och uttömmas på sina inneboende krafter. Det som till en början betraktats som rätt, därför att målet var det rena njutandet, erkänns senare och upplevs som orätt, därför att den förväntade lyckan leder till olycka, eller, med ett välkänt socialpsykologiskt begrepp, psykisk ohälsa.

             Den psykiska ohälsan har i vår nutid blivit ett samhällsproblem som måste åtgärdas på något sätt. Men vem kan det? Psykologin och psykiatrin kan definiera ett flertal symptom på den psykiska ohälsan som finns i nästan alla åldersgrupper men den egoistiska, eller alternativt den altruistiska, hedonismen glöms alltför ofta bort som förklaring. Den stora fördelen med hedonismen, om man kan säga såg, är att det finns ett botemedel till den – i det kristna livsvalet.

          Njutandet för njutandets skull har ett högt pris att betala för dem som vill rättfärdiga det och normalisera det i sitt beteende. Den moderna hedonismen har – lika mycket som den klassiska – varken gjort människor friare eller lyckligare utan tvärtom ökat deras lidande och tillfört depressiva faser i livet. Med facit i handen måste man dra slutsatsen att den egoistiska och altruistiska hedonismen inte är försvarbar utan måste tillbakavisas som social norm. Det är absolut nödvändigt att bygga upp försvarsvallar runt framför allt sexualiteten för att hejda den översvämmande flodvågen som redan rör sig och närmar sig.

             De inneboende försvarskrafterna, dygderna, måste återupptäckas som sunda mänskliga egenskaper som fostras fram genom förnuft och emotionell intelligens. Allt kroppsligt måste vara ett klart ansvarsområde och inte ett utnyttjandeområde!

            Då kommer dygderna till god användning, de som alla kan lära sig och lära ut genom det personliga föredömet: klokheten, måttfullheten, rättvisan och tapperheten. För kristna kommer de grundläggande, och för frälsningen nödvändiga, teologala, dygderna, tron, hoppet och kärleken, före alla andra.

            Dygderna och förmågan att med förnuftet behärska de naturliga drifterna öppnar människor till socialt umgänge och vänskap medan njutningsfilosofin, som är en rent subjektiv erfarenhet, begränsar människors förmåga och goda egenskaper och gör dem alltmer beroende av ett fortsatt egoistiskt njutande. Det kan väl inte ha undgått någon som följer samhällsutvecklingen att människor lägger ut enorma belopp på droghandeln och att omsättningen av pengar och pengatvätt har satt sig som en svampsjukdom i vårt finmaskade sociala nätverk.

            Den kristna etiken, som har ett mål i människans eviga liv, bejakar de naturliga sinnena och drifterna men missbrukar dem inte utan hjälper människan att inse meningsfullheten bakom sinnena och drifterna.

            Den moderna, liksom den klassiska, hedonismen vilar på ”en falsk psykologisk analys”. Den menar att ”våra tendenser och det som ger oss en viss aptit föregår varje känsla av njutning. Njutningen i sig är beroende av att uppnå ett gott som kan förvärvas med hjälp av andra som bejakar samma tendenser och har samma subjektiva längtan till känslor av lust och njutning”. Lycka eller njutning är ”en konsekvens av vad man menar är ett gott beteende, som inte bedöms utifrån ett moraliskt synsätt” (se New Advent, Hedonism). Det moraliska synsättet – eller etiken – är i hedonismen inte försvarskrafter utan hinder för njutningen, antingen den altruistiska eller den egoistiska.

                Aristippos av Kyrene brukar kallas hedonismens fader.  Han hörde till kretsen kring Sokrates och bildade den kyrenaiska sokratiska filosofskolan. Han lärde att ”njutningen är all aktivitets yttersta mål”. Med njutning menade han ”inte bara sinnlig tillfredsställelse utan också högre former av njutande som själsliga glädjeämnen, kärlek i hemmet, vänskap och glädjen över moralisk rättrådighet. Det system han byggde upp, urvattnades emellertid av efterföljarna till en vidgad öppenhet för självtillfredsställelse (New Advent, Hedonism)”.

          Med tanke på den respektlöshet för andras värdighet som ofta kommer till uttryck i vår tids sociala och digitala relationer, ”metoo” rörelsen är ett av många liknande fenomen, kan det knappast vara kontroversiellt att uppmana till att återupptäcka de mänskliga dygderna. De finns som potential hos alla och har fördelen att inte kosta pengar utan är tillgängliga för att kunna erfara verklig och bestående mänsklig lycka. Normlösheten, däremot och med den hedonismen, har bitit sig fast som accepterad norm i millenium generationen som frodats i överflöd.  Den lever gott, men känner den sig helt frisk? Hur ansvarstagande är den i förhållande till sin mänskliga omgivning?

De som trots allt gör ansträngningen att stärka och utveckla sina naturliga dygder mår bättre och har en klok uppfattning om den eftersträvansvärda lyckan. Den moderna hedonismen är en farlig avart! Det är vår moraliska plikt att avvisa den.

                                                                                         diakon Göran Fäldt