november 2019

​​​​​​​”Domen blir hård över höga herrar.” Alla höga herrar är inte ”envåldshärskare”. I en demokrati har var­je röstberättigad medborgare del i ansvaret. Ändå gäller: ju större makt, desto större ansvar. Visheten riktar sig direkt till de mäktiga: ”Det är Herren som har gett er väldet, er makt kom­mer från den Högste.” Paulus skall formulera det så: ”Det finns ingen överhet som inte är av Gud”. Den sekulära staten förnekar och avvisar sådant tal. Ändå anar människan att hon inte kan vara sin egen domare. Känslan för rätt och fel är djupt förankrad i människan. När orätt sker reagerar människan spontant och med kraft. 

​​​​​​​Denna vecka låter kyrkan oss lyssna till Salomos Vishet, ofta kallad Vishetens bok. Den kom till i Egypten bland grekisktalande judar omkring 100 år f. Kr. Boken ingick i den grekiska översättningen av bibeln, Septuaginta. Kyrkofäderna citerade den ofta. Orden läggs i kung Salomos mun och hans symboliska ledsagare Visheten, en antydan om både Ordet, Logos, och Anden. Boken blir ett bib­liskt svar på den tidens relativism och sammanblandning av olika religioner (synkretism).

​​​​​​​Det finns en befriande glädje i bilden av Mar­tin av Tours. Det är samma färgton som i Jesajas profetia om Herrens tjänare: glädje för de ödmjuka, läkedom för de förkrossade, frihet för de fångna, befrielse för de bundna, tröst för de sörjande och bedrö­vade. Det skymtar fram när Martin delar manteln med den frysande och fattige. I drömmen får han se Kristus som den frusne, iklädd hans mantel

Martyrernas tro och saddukeernas vantro. Två grupper i dagens läsningar möter vi också i vår egen tid, martyrer och saddukeer, de senare i överförd mening. Båda grupperna växer i antal. Aldrig har Kyrkan haft så många martyrer som idag. Saddu­ke­erna trodde inte på uppståndelse och evigt liv. De har ett väx­ande antal menings­fränder idag, åtminstone i västerlandet.

Lateranbasilikans invigning. ”En ström går fram, vars flöden ger glädje åt Guds stad.” Hesekiel ser vatten rinna fram under templets tröskel. När det rinner ut i havet blir dess vatten sunt och får alla slags fruktträd att växa upp. Trädens frukter tjänar till föda och deras löv blir till läkedom. Bara att höra om denna vision är en lisa för själen.

​​​​​​​Paulus sammanfattar sitt väldiga romarbrev. Han kallar sig ”Kristi Jesu tempelpräst”. Han förvaltar Guds evangelium och för hed­ningarna till trons lydnad, genom Andens kraft. Så sprids ”evan­ge­liet från Jerusa­lem åt alla håll”, från Illyrien vid Adriatiska havet till Spanien i väst. Han är inte bara förkunnare. Han är präst i det nya förbundets tem­pel. Det nya förbundets prästämbete fullbordar vad prästerna gjorde i det gamla. Dess uppgift är att göra hedningarna till ”ett offer som är helgat genom den heliga anden och som Gud därför tar emot”.