oktober 2019

​​​​​​​”Då skall ni få se vilken skillnad det är mellan den rättfärdige och den ogudaktige.” Då, på den dagen, skall det bli uppenbart vilken skillnad det är ”mellan den som tjänar Gud och den som inte tjänar honom”. Här i tiden är bilden ofta oklar. Många gånger tycks det gå den orätt­­färdige bättre än den rättfärdige. Vi känner igen oss i folkets fråga: ”Vad vin­ning har vi av att vi håller vad han har befallt?”

​​​​​​​Jona vredgas över att Herren visar barmhärtighet mot det syn­di­ga Ni­neve, trots att folket gör bot och bättring. De var ju hed­ning­ar! Jona personifierar de utvaldas särskilda frestelse. De bildades förakt för de okunniga, de ordentli­gas irritation över de slarviga, de rättfärdigas dom över syndarna. Jona vet att Gud är nådig och barmhär­tig, tålmodig och stor i mildhet. Ändå vill han hellre dö än se hur Gud visar medlidande med Nineve.

​​​​​​​I slaget vid Lepanto den 7 oktober 1571 besegrades de turkiska musli­mer­na av de kristna och hindrades från att invadera Euro­pa på samma sätt som de hade invaderat en rad andra kristna länder runt Me­del­ha­vet. Kyrkans tro säger att ett legitimt försvar kan va­ra en plikt för den som bär ansvar för sitt eget liv, för familjens eller samhällets väl. Ändå har många svårt att förstå detta idag. Regeln är naturligtvis att söka och uppehålla freden. Självförsvar är ett undantag som inte upp­häver regeln.

​​​​​​​I en orolig och förvirrad tid behövs profeter - men inte vilka som helst. De behöver prövas. De behöver vara visa. Den heliga Birgittas undervisning, baserad på hennes uppenba­relser, var konkret och drastisk, ofta med bilder från hennes liv som mor till åtta barn och ansvarig för ett lanthushåll. Hennes ma­ningar till världsli­ga och kyrkliga dignitärer var profe­tiska och omutliga. Det är lätt att utnämna någon till profet, men vad kännetecknar en pro­fet? Det finns falska sådana. Den heliga Birgitta var själv rädd att bli vilseförd av djä­vulen och lade fram sina uppenbarelser för sina biktfä­der för prövning.