Helgonet som inte ägde sina dygder

5
min read

Helgonet som inte ägde sina dygder

tis, 10/15/2019 - 13:29
0 comments

                                                              S:ta Teresa av Avila (1515 - 1582)

En omvändelse på djupet

Med ett CV som Teresas skulle nog många av dagens katoliker vilja platsa in bland ”de heliga”. Orolig och världslig ungdom, omvändelse och återfall i ”andlig världslighet” (som påven Franciskus fördömer i Gaudium evangelii, § 93: ”en sådan som döljer sig bakom ett fromt yttre och till och med kärlek till Kyrkan men som söker människans ära och inte Herrens och som eftertraktar möjligheten att få känna sig personligt nöjd”), slutlig pånyttfödelse med klostergrundanden på ett stort antal platser i Spanien, ett megaomfattande andligt författarskap och en kärlek till Kyrkan som var heroisk.  

Kyrkolärare i bönens vetenskap

Reformationen av Karmels orden med hjälp av Johannes av Korset var ett livsverk som skulle förläna henne äran att räknas till Kyrkans ”doktorer”, kyrkolärarna. I Salamancas universitet betraktades hon redan under sin livstid som kyrkolärare, ”Doctor ecclesiae”, men hon utnämndes sedan av S:t Paulus VI till kyrkolärare tillsammans med S:ta Katarina av Siena 1970. De båda är kyrkans första utnämnda kvinnliga kyrkolärare. Den senaste är Hildegard av Bingen.   

Teresa och Sverige

Det var denna reformerade orden som kunde återbörda det egentliga klosterlivet i Sverige efter Religionsfrihetslagen 1951 (trots motstånd i Riksdagen). Den katolska traditionen kunde tas upp igen i Norraby för munkar och i Glumslöv för nunnor i Skåne. (Tidigare stiftande möjliggjordes om klostren var registrerade som gästhem för privatpersoner, Djursholm och Vadstena, med Birgittasystrarna).

Det kunde då åter bli möjligt att gå in i ett kontemplativt kloster i vårt land och fortsätta en tradition som varit levande under flera hundra år i Sverige fram till Gustav Vasas tid. Då bröts alla band med Rom och den katolska hierarkin genom ett riksdagsbeslut 1527.  Beslutsfattarna var katoliker som genom sitt beslut lämnade Kyrkan.  

Från och med den tiden skulle Sverige vara hermetiskt avstängt från allt katolskt inflytande och folket enbart tillhöra den protestantiska tron. Samtidigt infördes arvfurstendömet med enbart manlig tronföljd men med regeln att drottningen alltid skulle vara protestant. De nya biskoparna fick sin tillsättning genom kungen. På det sättet permanentades den evangeliska, rena läran som statsreligion i Sverige och klosterstiftelser var förbjudna under nästan 500 år.

Det kanske är möjligt att förstå att det i denna annorlunda kristna livsstil uppstod ett djupt behov av just inre bön och kontemplation som huvudsaklig kallelse för troende döpta. Särskilt de kvinnliga klostren i Sverige, inte minst Karmel i Glumslöv, pekar på en längtan efter att få ge sig helt till Gud och leva endast för Gud under den korta tid som beskärs oss här på jorden. Karmel fick de kallelser som de karitativa ordnarna, skola och sjukhem, i Sverige aldrig fick i samma utsträckning.   

De bästa sidorna hos helgonet

 Teresas stora betydelse än i dag handlar oftast om de extraordinarie andliga upplevelserna (elevationerna, den mystiska föreningen med Gud som beskrivs i den ”Sjunde boningen”, i Den Inre borgen, 1577).

Men man glömmer en annan, kanske viktigare, sida hos henne och det är hennes inre ständiga strävan att växa i de dygder Gud ger sina barn redan i dopet. Dygderna är som frön att vårda och ”bevattna” med ”fast beslutsamhet”, för att använda ett favorituttryck av Teresa.

Karismer är ju övergående, lär Paulus. ”Jag vill gärna att ni alla talar med tungor, men helst att ni profeterar”, säger han (1 Kor 14:5). Han tillägger; ”försök få andekrafter i överflöd till församlingens uppbyggelse” (1 Kor 14:14). Om sig själv säger han: ”Jag vill be med min ande men också med mitt förnuft” (1 Kor 14:15). Vi kan förstå det så att han menar att dygderna i stort är nödvändiga för att de karismatiska gåvorna ska bära frukt och vara uppbyggliga i Kyrkan.

Teresa har också alltid försökt hemlighålla de stora mystiska erfarenheterna hon hade tidigt i livet. Det hände henne i livet och hon påverkades djupt av det.

Men hon ser faran i att dra uppmärksamheten till sin egen person. Hon känner sig i stället tidigt dragen till den inre tystnaden och överlåtelsen av viljan till Gud. Hon märker att förnuftet, minnet, viljan och de yttre andliga övningarna ofta påverkas av det världsliga. Därför drar hon sig undan, låter Gud bestämma och dra henne till sig när och hur Han vill.

Hur kan man urskilja Guds vilja?

Den här typiska överlåtelsen av viljan, minnet och förnuftet till Gud är också den mest realistiska vägen att förstå ”Guds vilja” – det som alla ofta frågar sig: ”Vad är Guds vilja för mig?”

Lilla Thérèse, som är en dotter till den stora Teresa, upptäckte ”litenheten” som sättet att göra Guds vilja. Men fader Koen de Meester förklarar det centrala med sökandet efter att göra Guds vilja när han påpekar att ”Guds nåd ofta kommer till oss genom rena tillfälligheter” (Med tomma händer, sidan 45).

Det gäller att kunna uppfatta dessa dyrbara ögonblick när de dyker upp i livet och urskilja den gudomliga viljan. Att sträva efter dygderna är den största hjälpen att kunna urskilja Guds vilja när den visar sig ”i tillfälligheter”, som till exempel när Teresa första gången möter Johannes av Korset och ser honom som en Försynens skickelse. Det kan inte bara handla om den egna viljan, viljan att göra Guds vilja. Den viljan kan vara en jagets envisa och förblindade vilja. Det handlar om att vara beredd när den visar sig – på ett överraskande och oväntat sätt. Viljan är en i första hand jordisk egenskap för överlevnad. Men som av Gud välsignad kraft är den också avgörande för att kunna svara på Guds kallelse.

För Lilla Thérèse är det en ”gudomlig tillfällighet” att i Ordspråksboken få läsa orden ”Om någon är helt liten, må han komma till mig” (9:4).

Detta tillstånd av inre frid och tystnad som Teresa söker med hela sitt väsen kräver dygderna och inte de extraordinära karismatiska gåvorna som ju är övergående.

Dygderna som sanna gåvor

Dygder består om man har den goda viljan och det ärliga uppsåtet. De är krafter som Gud skänker själen vid dess skapande och som ligger i väntan på att utvecklas och bära frukt, ”frukt som består”.

 Men man ”äger” dem inte, lika lite som man ”äger” livet. Livet är alltid ”gåva” av Gud Skaparen och att erkänna det är ödmjukhet.

Alltså är självbestämmandet och drivande av den egna viljan ödmjukhetens motsats, högmodet. Dygderna är gåva, krafter som tas emot i tro och förvaltas med uppriktig tacksamhet: klokheten, måttfullheten, rättvisan och tapperheten.

Det är med hjälp av dygderna som människan kan motstå frestelserna att sjunka under sin värdighet som Guds avbild och begå synd mot de teologala dygderna tro, hopp och kärlek.

Dygderna är distinkta men fungerar i samklang med varandra, lär Servais Pinckaers i sin bok ”Plaidoyer pour la vertu” (2007). Han skriver också i inledningen till sin bok att teologerna under hela tiden efter Konciliet försummat studiet av dygderna i sin forskning.

Sanningen är viktigare än ”rättigheterna”

Vi ser i dag resultatet: människor strävar efter ”rättigheter”, inte medlen att leva rättfärdigt. Människor har förlorat kärleken till sanningen, som är en dygd, och tror sig vinna sitt självförverkligande genom mänskliga rättigheter.

Ingenting kan vara mer illusoriskt. Vi kan bara dra slutsatsen att det evangeliska livet kräver dygderna och att de måste ingå i det dagliga strävandet efter fullkomlighet, den som Jesus kräver av alla sina lärjungar.

Förlorar människan dygderna, eller till och med strävandet efter att uppnå dem, påverkas hon lättare av den världsliga andan. Förlorar hon helt rättvisans dygd kan hon inte förstå religionens betydelse utan ägnar sig åt ändlösa spekulationer och förälskar sig i sig själv utan kärlek till Gud som skapat henne.

Teresa av Jesus är dygdernas helgon. Hon inträdde tidigt i klosterlivet men insåg att hon var på fel väg andligen och omvände sig i sin kallelse i mogen ålder. Det är därefter hennes liv bär frukt och det är i slutet av sitt liv som hon blir heroisk i sina dygder.

Dygdernas heroism

Dessa andliga dygder hjälper henne till den sanna friheten. Att denna frihet är verklig godhet som Gud skänker, bevisas i att hon vill använda hela denna mänskliga frihet till att älska Gud av alla sina krafter och utge sig själv i efterliknande av Kristus. Något annat vill hon inte. Gud är allt hon behöver. Gud ensam räcker, är hennes andliga kännetecken och sigill.

                                                                               diakon Göran Fäldt