årgång B

Bered väg. Adventstidens liturgi skimrar och strålar av Herrens ankomst. I antifoner och psalmer, res­pon­sorier och böner, hela advents­ti­den är genomlyst. Lägger vi örat till marken hör vi hur också berg och höjder, träd och planeter brister ut i jubel när Her­ren kom­mer för att sam­man­fatta allt och upprätta sitt rike. Adventstiden är genomsyrad av den and­ra bönen i Fa­der vår: Tillkomme ditt rike. Liturgin har vaskat fram det ur trons skatt­kammare. Det är som om profeten visste hur vi har det just nu: ”Stärk makt­lösa händer, var fri­modiga, säg till de modfällda: Se, vår Gud kommer och räddar oss”.

Det Nya Förbundet är fördolt närvarande i det Gamla. Jesaja är enligt Hieronymus mera en evangelist än en profet. Han beskri­ver vad Herren skall göra, som om det redan sker. ”Herren förbinder sitt folks skador och helar såren…” Skadorna och såren i naturen har sin upprinnelse i människan. Det är hon som har gått vilse. Utan insikt famlar hon i mörker. Hon ser inte vad Gud gör hela tiden.

Maria sjunger profetiskt att alla släkten skall prisa hen­ne salig. Steg för steg har kyrkan förstått hennes roll i frälsningen. Därför kan Anselm, benediktinen i Canterbury, säga: ”Gud, som har frambringat allt, ville själv fram­­­­gå ur Maria”. Hon blir det kraftigaste värnet för inkarnationens verklighet. ”Gud födde ho­nom (Logos, Guds eviga Ord), genom vilken allt har bli­vit till. Ma­ria födde honom, genom vilken allt har blivit frälst.”

”Vår stad ger oss styrka, murar och värn bereder oss frälsning.” På söndag skall vi i tidegärden sjunga om dessa murar som en bild för Frä­l­saren själv. ”Du är vår styrka, Sion, dina murar och värn är Fräl­saren.” Det är denna grund som ger tron dess stadga. Sinnets fasthet har inte sin grund i trons subjektiva sida, hur ”mycket” eller ”in­tensivt” jag tror, utan i vad och vem jag tror på. ”På dig förtröstar han.”

Ingen bland GT:s profeter talar så tydligt om den kristna trons mysterier som Jesaja. Hieronymus menade att han kunde kallas evangelist snarare än pro­fet. En avhuggen stam, en stubbe, det är vad som återstår av den mäktiga Da­vids­dynastin. Ur denna stubbe skall det skjuta upp ett skott, en telning och gren från dess rötter skall bära frukt.