årgång B

”O att du ville ge akt på mina bud. Då skall frid tillflyta dig som en ström.” Vilken bild! Friden liknas vid en ström som rinner till och se­dan, enligt Jesu ord, blir en källa i hjärtats innersta. Motsatsen beskrivs av Staretsen Siluan. Han säger att den som föl­jer den egna viljan aldrig får frid. Hon är aldrig nöjd. Ingenting pas­­­­­sar, an­tingen det är svårt eller lätt, sorgligt eller glädjande.

Jesus talar om ”den minste i himmelriket”. Denne ”mins­te” är stör­­re än till och med Johannes Dö­paren, som i sin tur är större än någon annan av kvinna född. Talar Jesus om sig själv? Hans väg började i krubban och slutade på korset. Han kallade lärjungarna att följa samma väg. Dessa ”minsta” får höra att strömmar och källor skall rin­na fram. Träd skall växa upp: cedrar och akacieträd, myr­ten och olivträd, cypress, alm och buxbom. Sju trädslag.

”Min rätt är fördold för Herren, och min rätt är försvunnen för min Gud.” Det var begripligt att israeliterna tänkte så när de satt i den babylo­nis­ka fång­enskapen och var berövade både sin stad och sitt tempel.  Det är lätt att tän­ka så när de globala hoten växer och krafterna avtar.

Bered väg. Adventstidens liturgi skimrar och strålar av Herrens ankomst. I antifoner och psalmer, res­pon­sorier och böner, hela advents­ti­den är genomlyst. Lägger vi örat till marken hör vi hur också berg och höjder, träd och planeter brister ut i jubel när Her­ren kom­mer för att sam­man­fatta allt och upprätta sitt rike. Adventstiden är genomsyrad av den and­ra bönen i Fa­der vår: Tillkomme ditt rike. Liturgin har vaskat fram det ur trons skatt­kammare. Det är som om profeten visste hur vi har det just nu: ”Stärk makt­lösa händer, var fri­modiga, säg till de modfällda: Se, vår Gud kommer och räddar oss”.