Vårfrumässa

”Saliga de ögon som ser vad ni ser.” Jesus säger det till sina lärjungar. Det som dessa ögon ser är ”som barn”, till skillnad från de ”lärda och kloka”. De uppmanas att inte glädja sig över att andarna lyder dem, men över att deras namn är ”uppteck-nade i himlen”.

”Gläd dig i din ungdom”, säger Predikaren, ty snart kom­mer den tid då man ”fruktar varje backe”, den tid då ock­så en trappa blir omöjlig att ta sig upp för. Predikaren beskriver ålderdomens ve­dermödor med bistra bilder. Stoftet skall snart vända åter till jorden. Gråtarna vän­tar redan på gatan. Fåfängligheters fåfänglighet! säger Predi­karen.

Till vilken kategori hör vi? ”förståndiga kristna” eller ”dårar för Kristi skull”? De kristna i Korint hade fått stora andliga gåvor, men Pau­lus är bitande ironisk när han kallar dem ”förståndiga kristna”. ”Ni är för­stås redan mätta, re­dan rika, ansedda och starka.” Medan han och apostlarna är ”dödsdömda, saknar kläder, blir misshandlade, är hem­lösa och smädade.” ”Vi är dårar för Kristi skull, ni är för­stån­diga krist­na.”

Efter att ha förkunnat korsets kraft ber Paulus de kristna i Korinth att tän­­ka efter. ”Tänk på när ni blev kallade”. När de kallades var det inte många som hör­de till de starka, förnäma och visa. Han utesluter inte att några gjorde det, men de flesta tycks ha varit svaga, ringaktade och förbisedda. Sannolikt en högst blandad ska­ra med många från samhället utkanter.

”Var på er vakt så att inte era sinnen fördunklas… be att ni kan stå upprätta inför Människosonen.” Det är inte bara en moralisk appell. Vi har hört profeten Daniel vittna om att Människosonens rike ald­rig skall gå under. Idag säger profeten detsamma om folket, ”den Högstes heliga folk. Dess rike skall vara ett evigt rike, och alla välden skall tjäna och lyda det”.

Under nattens djupa tystnad svingade sig Guds allsmäktiga ord ner för att förgöra ond­skan och föra sitt folk ut i frihet. Ett moln täckte lägret och en framkomlig väg visade sig genom havet. Det är en profetia om vad Guds Ord gjorde när det föddes av en kvinna, överskuggad av den helige An­­des moln. Det började i en krubba och fullbordades på ett kors. Då förintades ondskan och de som tog emot honom fick rätten att kallas Guds barn.

Abraham är trons fader. Maria är trons moder. Abraham trodde på det löfte om en son som han fått, trots att hans ålder tala­de emot det. Han trodde på den ”Gud som ger de döda liv och ta­lar om det som ännu inte finns som om det redan fanns”. Hans tro över­går i hopp. ”Där allt hopp var ute höll Abraham fast vid hoppet och trod­­de”.

”Herrens dag är nära.” Det är den röda tråden i profeten Jo­­els bud­skap. ”Solen och månen förmörkas, och stjär­norna mister sitt sken.” Men budskapet om dom har en fortsättning. ”För sitt folk är Her­ren en tillflykt. Ni skall erfara att jag är Herren, er Gud, som bor på Sion, mitt heliga berg.”

Det är lätt att tycka synd om mannen som grävde ner sitt pund. Han hän­visar till sin herres förmenta stränghet, men den ursäkten håller knap­past. Hans herre kal­lar honom ”en slö och dålig tjänare”. Han gjorde inte ens det han kunde ha gjort. Det pund han fått var en ansenlig summa. Den summan hade kunnat förökas, om så bara genom att sätta in den på ban­ken.

Varje dag inleds av den fromme juden med denna bekännelse: ”Herren, vår Gud, Herren är en”. Den fortsätter i budet att älska Gud av hela hjärtat och av all kraft. Budet efter­frå­gar människan helt och fullt, utan villkor, un­dantag och gömslen dit Herren inte har tillträde­. Det är en följd av tron på hela tillvarons enda Herre.