Vårfrumässa

”Var på er vakt så att inte era sinnen fördunklas… be att ni kan stå upprätta inför Människosonen.” Det är inte bara en moralisk appell. Vi har hört profeten Daniel vittna om att Människosonens rike ald­rig skall gå under. Idag säger profeten detsamma om folket, ”den Högstes heliga folk. Dess rike skall vara ett evigt rike, och alla välden skall tjäna och lyda det”.

Under nattens djupa tystnad svingade sig Guds allsmäktiga ord ner för att förgöra ond­skan och föra sitt folk ut i frihet. Ett moln täckte lägret och en framkomlig väg visade sig genom havet. Det är en profetia om vad Guds Ord gjorde när det föddes av en kvinna, överskuggad av den helige An­­des moln. Det började i en krubba och fullbordades på ett kors. Då förintades ondskan och de som tog emot honom fick rätten att kallas Guds barn.

Abraham är trons fader. Maria är trons moder. Abraham trodde på det löfte om en son som han fått, trots att hans ålder tala­de emot det. Han trodde på den ”Gud som ger de döda liv och ta­lar om det som ännu inte finns som om det redan fanns”. Hans tro över­går i hopp. ”Där allt hopp var ute höll Abraham fast vid hoppet och trod­­de”.

”Herrens dag är nära.” Det är den röda tråden i profeten Jo­­els bud­skap. ”Solen och månen förmörkas, och stjär­norna mister sitt sken.” Men budskapet om dom har en fortsättning. ”För sitt folk är Her­ren en tillflykt. Ni skall erfara att jag är Herren, er Gud, som bor på Sion, mitt heliga berg.”

Det är lätt att tycka synd om mannen som grävde ner sitt pund. Han hän­visar till sin herres förmenta stränghet, men den ursäkten håller knap­past. Hans herre kal­lar honom ”en slö och dålig tjänare”. Han gjorde inte ens det han kunde ha gjort. Det pund han fått var en ansenlig summa. Den summan hade kunnat förökas, om så bara genom att sätta in den på ban­ken.

Varje dag inleds av den fromme juden med denna bekännelse: ”Herren, vår Gud, Herren är en”. Den fortsätter i budet att älska Gud av hela hjärtat och av all kraft. Budet efter­frå­gar människan helt och fullt, utan villkor, un­dantag och gömslen dit Herren inte har tillträde­. Det är en följd av tron på hela tillvarons enda Herre.

Skapelsen är inte fix och färdig. Den har skapats i ett tillstånd av att va­ra på väg (in statu viae) till en slutlig fullkomlighet. Denna plan, från bör­­­jan till slutet, leds av Guds försyn. Den har också sina medaktörer, män­ni­skor och änglar. Vi har under veckan hört om ängeln Rafaels medverkan i det som hän­de Tobit och hans familj. Sam­tidigt var ängeln beroende av att Tobias följde ängelns an­­vis­ningar. Så skedde och det ledde till ett lycko­samt slut.

”Tron är grunden för det vi hoppas på, den ger oss visshet om det vi inte kan se.” Den korta ”definitionen” på vad tron är har både en objektiv sida och en subjektiv. Ordet för ”grund” betyder också ”verklighet”. ”Visshet” är den personliga övertygelsen. De osynliga tingen blir verkliga genom tron. Tron ställer männi­skan på en ”grund”, den yttersta verkligheten. Tron ger därmed skäl för hoppet.

Debatten i moraliska frågor pågår hela tiden. Vilka hör till de ”go­­­­da” respektive de ”on­da”, till ”de rättfärdiga” eller till ”syndarna”? De­batten på­går både i värl­den, i kyrkan och i den lilla gemen­skapen. Både bland moral­teolo­ger och ”van­ligt folk”. Det finns en skill­nad som inte kan trollas bort, en skillnad mellan goda och on­da hand­lingar, men när vi människor kallar andra människor ”goda” eller ”on­da” är det lätt att trampa fel.

”De skall se hans ansikte.” På kyrkoårets sista dag får vi detta löfte, hämtat ur bibelns avslut­ande kapitel. Bilderna hämtas ur berättelsen om paradiset i bi­belns första kapitel. Han som skapat allt ur intet, skall till slut återställa allt och göra allting nytt. Ljuset skall besegra mörkret. Men det himmelska ljuset kommer inte från någon lampa, inte ens från solens ljus. ”Herren Gud skall lysa över dem”. De som får se detta ljus skall själva få sina ögon öppnade och bli ”seende”. ”De skall se Guds ansik­te.”