Vårfrumässa

I avslutningen av sitt Romarbrev vänder sig Paulus till en rad vänner och medarbetare. Tonen är varmt mänsklig och samlas i uppmaningen: ”Hälsa varandra med en helig kyss”. Vår nordliga kultur är ovan vid kyssen som hälsning, men den möter ofta i bibeln, både mellan anförvanter och vänner.

Det åttonde kapitlet i Romarbrevet är dess teologiska höjdpunkt. Paulus inleder med en proklamation: ”Det blir ingen fällande dom för dem som tillhör Kristus Jesus.” Den nöd och oförmåga som aposteln vittnade om i sjunde kapitlet får nu sitt svar: ”Det som lagen inte kunde göra, eftersom den kom till korta inför vår köttsliga natur, det gjorde Gud.”

Det är lätt att tycka synd om mannen som grävde ner sitt pund. Han hänvisar till sin herres förmenta stränghet, men den ursäkten håller knappast. Hans herre kallar honom ”en slö och dålig tjänare”. Han gjorde inte ens det han kunde ha gjort. I Benedictus regel tas en markant hänsyn till de svaga.

Den vise Syrak ger en storslagen beskrivning av människan. Hon har sin kropp av jord, men är lik sin Skapare, skapad till hans avbild, med makt över och ansvar för alla varelser på jor­den. ”Förstånd” gav han henne, förmåga att smaka, se och höra – och ”ett hjärta, så att hon kunde tänka”. I Bibeln är tankeförmågan ofta förlagd till hjär­tat.

Fyra veckor har vi följt Hebreerbrevet i vardagens mässor. Nu når brevet sin kulmen. ”Så vill vi genom Jesus ständigt frambära lov­sång som ett offer till Gud.” Brevet har beskrivit hur Gamla förbundets offer har nått sin full­bor­­dan i Sonens evigt gällande offer av sig själv. Uppmaningen till lovsång är det passande svaret på detta offer. Lovsången har dock en fortsättning: ”Men glöm inte att göra gott och att dela med er; sådana offer behagar Gud”. De tro­ende upp­manas också att lyssna till sina ledare och foga sig efter dem.

”Mästare, bryr du dig inte om att vi går under?” De räddhågade lärjungarna fick ett överväldigande tec­ken. Om någon ”bryr sig” så är det den Mästare som är med dem i båten. Men han vänder på frågan och riktar den till lärjungarna: ”Har ni ännu ingen tro?”

”Var och en av oss har fått just den nåd som Kristus har velat ge ho­nom”. Hela kroppen skall ”fogas samman och hållas ihop genom att alla le­der­na hjälper och stöder, med just den kraft han ger åt varje sär­­­­­­skild del.” Det börjar i det lilla, i att ställa ”just den nåd som Kristus har gett oss” till gemenskapens, kyrkans, familjens eller samhällets förfogande.

”Saliga de ögon som ser vad ni ser.” Jesus säger det till sina lärjungar. Det som dessa ögon ser är ”som barn”, till skillnad från de ”lärda och kloka”. De uppmanas att inte glädja sig över att andarna lyder dem, men över att deras namn är ”uppteck-nade i himlen”.

”Gläd dig i din ungdom”, säger Predikaren, ty snart kom­mer den tid då man ”fruktar varje backe”, den tid då ock­så en trappa blir omöjlig att ta sig upp för. Predikaren beskriver ålderdomens ve­dermödor med bistra bilder. Stoftet skall snart vända åter till jorden. Gråtarna vän­tar redan på gatan. Fåfängligheters fåfänglighet! säger Predi­karen.

Till vilken kategori hör vi? ”förståndiga kristna” eller ”dårar för Kristi skull”? De kristna i Korint hade fått stora andliga gåvor, men Pau­lus är bitande ironisk när han kallar dem ”förståndiga kristna”. ”Ni är för­stås redan mätta, re­dan rika, ansedda och starka.” Medan han och apostlarna är ”dödsdömda, saknar kläder, blir misshandlade, är hem­lösa och smädade.” ”Vi är dårar för Kristi skull, ni är för­stån­diga krist­na.”