predikningar

”Vilket annat stort folk finns, vars gudar är det så nära som Her­ren, vår Gud, är oss, så ofta vi åkallar honom?” Vi vet det i teorin, men behöver hjälp för att förstå det i hjärtat. Därför ges maningen: ”Akta dig väl, så att du inte glömmer vad dina ögon såg och inte låter det vika från ditt hjärta.”

Vissa ord i den heliga Skrift har fått fäste i Kyrkans liturgi. Delar av Asa­r­jas bön i den brinnande ugnen beds i varje ka­tolsk mässa. När gå­vor­na burits fram på altaret ber prästen tyst och djupt böjd inför alta­ret: ”Herre, vår Gud, inför ditt an­sik­te ber vi med ödmjukt sinne och för­kro­s­sat hjärta: Tag emot oss och låt det offer som vi fram­bär i dag bli dig till behag”. Asarjas bön i Babylonien ersätter det offer som inte längre kunde bäras fram i Jeru­salems tempel.

Livgivande samtal. En kvinna går ut ur staden. Hon bär på en kruka för att hämta vatten. Vid brunnen hän­­der något som får kvinnan att låta krukan stå och åter­vända till staden, men nu i ett annat ärende. Hon har gått ut under den heta siestan mitt på dagen för att slippa bli sedd. När hon återvänder söker hon själv upp människorna i staden och berättar fri­modigt om vad som hänt henne. Hon smög sig ut med skygghet i blic­­ken, men åter­vänder som en befriad män­niska.

Profeten förundras. ”Vem är en sådan Gud som du? – du som förlåter kvarlevan av din arvedel dess överträdelse, du som har lust till nåd”. Fadern i liknelsen ”fylldes av medlidande och sprang emot sin son och omfamnade honom och kysste honom”. Senare går han också ut till den äldre sonen och försöker tala ho­nom till rätta. Förundras vi över Guds barmhärtighet? Eller tar vi den som själv­klar?