predikningar

Kära bröder och systrar i Kristus, Det finns en fortfarande ganska utbredd teologisk missuppfattning att inkarnationen framför allt innebär att Herren slår rot i världen. Gud blir människa och kommer hit till världen liksom för att stanna. Enligt det här synsättet är människoblivandet tillräckligt för frälsningen, och Herrens lidande och kors reduceras till ett slags epifenomen, någonting som visserligen symboliserar Herrens makt och gudom, men som inte har någon egentlig verkan för vår frälsning. Framför allt Kristi himmelsfärd framstår då som en olöslig gåta eftersom den tycks gå emot själva frälsningens idé. För om frälsningen består just i att Herren förenar sig med oss genom att komma till världen, måste inte hans himmelsfärd i så fall betyda att vi går miste om gemenskapen med honom när han lämnar världen?