predikningar

Jesu avskedstal får en slags fortsättning i Pauli avskedsord till de äld­ste och troende i Efesos. Paulus, på väg till Jerusalem, vet att bo­jor och lidanden väntar ho­nom. Han säger det inte uppgivet. Hans eget liv har förlorat sitt värde för honom: ”jag vill fullbor­da mitt lopp och det uppdrag som jag har fått”. En frihet skymtar fram. Det var samma frihet som Gregorius VII tusen år senare häv­dade för hela kyr­kan, libertas ecclesiae, Kyrkans frihet. Kyrkan måste stå fri från värl­d­slig in­blandning. Hon måste för­bli ”fri, kysk och katolsk”.

Beda Venerabilis, den vördnadsvärde, kom redan som barn till kloster (Eng­land, 700-talet). Beda förblev i kloster hela sitt liv ”bed­­jande, läsande, lärande, skriv­ande ”. Han förenade kunskap om bibeln och kyrkofäderna med histo­riskt vet­ande. Han skrev Englands kyrkohistoria, ett av tidens viktigaste historiska verk. 1899 utnämndes han till kyrkolärare. När Paulus i trakten kring Efesos möter lärjungar som ba­ra blivit döpta med ”Johannes-dopet”, undervisar han dem och de låter dö­­pa sig. Den helige Anden kommer över dem och de talar med tungor och profeterar.

Stunden har kommit. Det finns stunder i en människas liv som avgör och uttrycker hela hennes liv. Insikter, väg­val, mö­ten, händelser. Om en sådan stund talar Jesus i dagens evan­gelium. Han säger: ”Stunden har kom­mit.” Uttrycket återkommer flera gång­er i Johannesevan­geliet. Redan vid bröllopet i Kana, när Maria gjorde honom upp­märksam på att vinet höll på att ta slut, säger han: ”Min stund har inte kommit än”. En gång när de förgäves försö­ker gripa ho­nom säger evangelisten: ”Hans stund var ännu inte inne”. Men nu säger han själv: ”Stun­den har kommit”.

Apollos var en bildad man från Alexandria, som kommit till de kris­t­na i Efesos. Han var ”väl insatt i skrifter­na”, men ”kände bara Johan­nes-dopet”. Kanske hör­de han till grupper som förblivit Dö­pa­rens lärjungar. Han tas om hand av Priscilla och Aq­ui­la och får ”noggrannare kunskap om Guds väg”. Vägen går hela tiden vidare. ”Ännu har ni inte bett om något i mitt namn”, säger Jesus. De har ännu bara anat hans storhet. ”Be, och ni skall få, så att er glädje blir fullkomlig.”

Uppgiften i första läsningen om ståthållaren Gallio i Achaia ger oss historisk kunskap om när Paulus uppehöll sig i Ko­rinth, år 51/52. Evangeliet är ingen saga. Det har gått in i tiden, in i vår historia. I evangeliet förvarnar Jesus lärjungarna om sin död. ”Ni kommer att gråta och klaga, men världen skall glädja sig.” Han jämför det med när en kvinna föder sitt barn. Under de nio dagarna efter Himmelsfärden fram till Pingst ber Kyr­kan om Anden. Så att Kristi död och uppståndelse sker i hans Kyrka och i de troende. Så att Kyrkan och vi föds till det nya livet.

Visste ni inte att jag måste vara hos min fader? Kristi Himmelsfärdsdag är en triumfens och glädjens dag! Texter och böner skimrar och lyser. Förutsatt att människan ser. För många, också bland de troende, har det himmelska ljuset blivit en svagt flämtande låga. – Låt oss ta hjälp av apostelns förbön i andra läsningen. ”Må han ge ert inre öga ljus så att ni kan se vilket hopp Gud har kallat oss till”.

Paulus förkunnar evangeliet på areopagen i Athen, fyllt med alta­re och gudabilder. Dit sökte sig den kulturella eliten. Han knyter skickligt an till deras intresse för ”religiösa ting”. Till en bör­jan får han deras öra. De förstår att Gud inte bor i tem­pel byggda av människohand. En av deras egna skalder har sagt: ”I honom är det vi lever, rör oss och är till.”

Paulus och Silas har pryglats och kastats i fängelse, i dess inner­sta ut­rymme, med benen fastlåsta i stocken. Vid mid­natt ber de och sjunger lovsånger till Gud, medan de andra fångarna hör på. De kunde sin Psal­­ta­re. De fick ord att klaga men än mer att sjunga om Guds väldiga gärningar. Vad de sjunger om inträffar. Ett kraftigt jordskalv, dörrarna öpp­nas och bojorna faller av dem. Fångvaktaren kommer till tro och blir döpt med hela sin fa­milj. Han tvättar fångarnas sår efter piskrappen och låter du­ka ett bord i sin bostad i stor glädje.