predikningar

Den helige Olav var kung och krigare, men ägde en hängiven tro. Han stupade vid Stik­lastad i Norge år 1030 och uppfattades snart som mar­tyr. En rad märkliga under bekräftade att hans blod inte hade utgjutits förgä­ves. Trons folk bekräftade det. Inget annat helgon, förutom Maria, är så ofta avbildat i svenska kyrkor som den helige Olav. Nidaros, dit hans kropp för­des, blev Nordens främsta vallfartsort. Vi har S:t Olofs kyrka på nära håll.

Den omedelbara orsaken till profeten Jeremias klagan är torka och missväxt. ”Kommer jag in i staden, så möts jag där av hung­erns plågor.” Men profeten ser djupare. Han ser ett sam­band mel­­lan den yttre nöden och fol­kets avfall från Gud. Avguden Baal som de tillbad, regnguden, förmådde inte ge regn. Profeten vet att folket har vänt sig bort från sina fäders Gud och det förbund han slöt med dem. Folket vill in­te se att de öser ur usla brunnar. En bild för kyrkan i Väs­ter­landet med Sve­­rige i tä­ten?

Det goda valet. Det ”förråd” som Jesus nämner i slutet av dagens evangelium får vi en skymt av i dagens läsningar. Vi hör om den unge kungen Salomo, som ber om ett vist och ly­digt hjärta. Pau­lus beskriver hur män­niskan kan få allt i sitt liv att samver­ka till det bäs­ta. Lik­nel­ser­na i evan­geliet talar om en skimrande skatt och en lysande pärla. Vi skymtar ett förråd ur vilket lärjungen kan hämta fram både nytt och gammalt. Inte minst i en tid när män­ni­skan förvän­tas vara sin egen lyckas smed, men lätt blir en lekboll för kraf­ter som berövar hen­ne både lyckan och friheten och sedan lämnar henne i sticket.

Jakob och Johannes vet ännu inte att de har sin skatt i lerkärl. De hör inte det för­mätna i deras mors frå­ga om de förnämsta platser­na. De kän­­ner ännu inte sin svaghet och sitt totala beroende. Ändå bejakar Jesus deras beredskap att dricka lidan­dets bä­­­gare. Han tar emot deras föresats, trots att deras iver än­nu var oerfa­ren och hög­mo­dig. Paulus förklarar varför skatten finns i svaga lerkärl. Lärjungens väg bör­­­jar inte med uppståndelse och ära. Att imponeras av sådant kräver ingen tro.

”Vänd om”, säger Herren. Folket var förskingrat och bodde inte i det land som de fått. Uppma­ningen betyder i förstone att vända tillbaka till det lan­det. Men i främ­mande land hade de också vänt sig till andra gu­dar. Därför var det också en maning att vända tillbaka till deras rätte Herre. ”Vänd om, ty det är jag som är er Herre”. Uppmaningen var förknippat med ett löfte att föras i bet av herdar efter Herrens hjärta.

Profeten Mika talar om en avskild boning i skogen, där Gud vak­tar och vallar sin hjord. Där skall de befrias liksom när fol­ket drog ut ur Egypten. Där skall de få se underbara ting. Han beskriver deras förundran – ”Vem är en sådan Gud som du? – du som förlåter kvar­levan av din arvedel dess missgärning… du skall kasta alla deras syn­der i havets djup.” De får smaka samma trofasthet som Gud en gång visade Ab­ra­ham och Jakob. I evangeliet hör vi hur planen fullbordas och vidgas. Jesus säger: ”Den som gör min him­melske faders vilja är min bror och syster och mor.”

”Mitt folk, vad har jag gjort mot dig?” När folket brutit för­bundet frågar Gud retoriskt hur han har be­tung­at sitt folk, han som be­friade dem ur träldoms­huset i Egypten och ledde dem ge­nom ök­nen? Vi känner igen frågan från långfre­dagsliturgin. Den korsfäste frågar sitt folk: ”Vad har jag gjort mot dig?” I evangeliet kräver folket ett tecken av Jesus. Han hänvisar till ”Jo­na-teck­net”, profetian om honom själv och hans påsk.