predikan

Gideons kallelse har likheter med jungfru Marias. Båda hälsas av ängeln och båda ställer frågan hur de skall kunna fullfölja sin kal­lelse. Gideon fick ett tecken när hans offer togs emot. Maria fick höra att Elisabet var havan­de trots sin höga ålder. När lärjungarna får höra om rikedomens risker blir de bestörta. Men de får höra det som Maria fick höra, att ingenting är omöjligt för Gud.

Folket avfaller från Gud ständigt på nytt. Gud sänder domare och folket ly­der så länge domarna lever. ”Men när domarna dog, vän­de de till­baka och tog sig till vad fördärvligt var.” Det är fruktan som är deras drivkraf­t för att lyda. De lyder av fruk­tan för vad som händer när de av­faller. Det kan bli ett första steg. Men vi är kallade att vara söner och döttrar, som lyder av kärlek, för att vi i hjärtat vill och älskar det goda. Då behövs inga överva­kare.

Den svages starka tro. Jesus har på sina vandringar kommit utanför Israels område. Han möter en kana­ne­isk kvinna som tilltalar honom. Hon tillhörde något av de folk som fått ge plats för Is­ra­els folk och som tillbad andra gudar än Abrahams Gud. Nu kommer hon fram och ropar: ”Herre, Davids son, förbarma dig över mig! Min dotter plågas svårt av en de­mon”. Men Jesus ger henne inget svar. Hans lärjungar irriteras på hennes ropande och ber Jesus att sända i väg hen­ne; kanske med betydelsen att ge henne hopp om att få hjälp.

”Herren, vår Gud, vill vi tjäna, och hans röst vill vi höra.” Det är folkets svar när Josua ställer det inför valet vilken Gud de vill tjäna, avgudarna eller den Gud som utvalt dem. Själv sade han: ”Jag och mitt hus, vi vill tjäna Herren”. Folket påminner sig själva om att Gud befriat dem ur Egypten och fört dem hela vä­gen, förjagat deras fiender och gett dem deras land.

Människan behöver en plats att leva på. Så var det för Adam och Eva i paradiset. När Gud genom Josua ingår förbund med sitt folk ger han det ett land att ta i besittning och att leva i. Detta har sin historia, ibland dramatisk och fylld av strid. Men allt har en djupare mening och historien pekar framåt mot ett yttersta mål.

Det som Mose förberett får sin första uppfyllelse genom Josua. Josua är samma namn som Jesus. Det mosaiska förbundet full­bordas i det nya förbundet genom Jesus. Men det nya finns redan fördolt i det gamla. Vi ser en grandios bild – prästerna, bärande på förbunds­arken, står på torr mark mitt i Jordan, medan folket i skydd av den går in i det utlovade landet – bilden för vägen in i Guds rike, Kristi påsk, hans och vårt dop. De hotande kaos­mak­terna hålls tillbaka och en väg öppnas.

Livet är en vandring. Hela tiden ett steg vidare, på väg mot målet. Mose fick inte komma in det utlovade landet, men han fick se det från ett högt berg. Ingen profet liknade Mose. Han var nära målet. Han hade redan ”umgåtts med Herren ansikte mot ansikte”.

”Gläd dig, jungfru Maria, du som ensam besegrar otrons lögner i världen.” Så sjunger kyrkan i sin tidegärd. Det är inte, som man kunde misstänka, främst en poetisk utsa­ga. När Maria glöms bort eller förnekas märks det, förr eller senare, i tron på hennes son.