Även om jag har blicken riktad mot henne som idag skall gå till sin första kommunion, så innefattas alla i detta tilltal ’älskade Guds barn’. Den heliga eukaristin bekräftar det i handling. En första kommunion påminner oss andra om det. Varje mässa skall vara som om det vore den första. I denna predikan upprepar jag vad vi som förberedelse talat om under de senaste lektionerna.
Det är det högtidligaste en kristen människa får vara med om i sitt liv – att få ta emot Herren Jesu Kristi kropp och blod. Här bland de unga i vår gemenskap har vi två som tillsammans med oss i fortsättningen får ta emot Herren, så som man gjort i Kyrkan i över 2000 år. Dessa unga har blivit en del i en lång och livgivande tradition som alltid skall erbjudas dem så länge de lever. Vi välkomnar dem särskilt till den eukaristiska gemenskapen. Låt oss i dag tacka dessa familjer som fört trons hemligheter vidare till sina barn. Må Gud välsigna dem särskilt! Och må Gud välsigna dem som i Guds goda tid också en gång ska få ta emot den första Heliga Kommunionen när de blivit lite äldre.
Kärt barn har många namn. Det gäller inte minst eukaristin. Det finns en litania till Jesus i det allraheligaste sakramentet som innehåller en lång rad namn: källa till all nåd, tröst för de bedrövade, tillflykt för syndarna, läkedom för de svaga – för att bara nämna några. Vårt förnuft kan inte fatta eukaristins hemlighet. Våra sinnen är tröga och våra tankar för små. Men en erfarenhet har vi alla gemensam, den egna bristen, svagheten och synden.
Vi har firat de stora kristna högtiderna från advent till pingst. Därmed har vi firat hela Jesu liv och gärning. När han lämnade sina lärjungar lämnade han inte en skriven rad efter sig. Däremot lämnade en måltid i arv, den måltid som instiftades dagen före hans lidande. Den måltiden blev den kristna församlingens kännetecken, den heliga eukaristin. Den unga kyrkan förstod att eukaristin var fortsättningen, en slags förlängning, av hans närvaro på jorden.
En grupp ungdomar har valt att göra några dagars reträtt här i klostret. Reträtten är präglad av tystnad, bortom oljud och larm, yttre och inre brus Vi övar oss i tystnad, för att höra. Höra en enda röst, rösten av Gud som söker oss, både vara och en och tillsammans. Han vill upprätta gemenskap med oss, sina söner och döttrar. Han vill upprätta ett förbund med oss. Det är den röda tråden i hela bibeln, både i Gamla och Nya Förbundets skrifter.