årgång A

”Vakna, du som sover, stå upp från de döda, och Kristus skall lysa över dig.” Så förkunnas påskens budskap av en tidig kyrkofader. Tiden och rummet tycks vara upp­hävda och Kris­tus kan söka upp våra stamföräldrar Adam och Eva som sitter i dödsrikets mörker och fång­enskap. Han uppmanar dem att ”stå upp från de döda”. Vi ser det på öst­liga iko­ner, där Kristus räcker Adam och Eva handen för att resa upp dem ur dödsrikets djup. ”Jag har inte skapat dig för att hål­las bun­den i dödsriket”, fortsätter han.

Ett fullbordat liv – för vår skull. I Johannespassionen är det nästan redan påsk. Den fjärde evangelisten berättar inte om en förlorare. Han berättar om någon som full­bordar sitt liv, trots att han förlorar det. Je­sus tas inte till fånga. Han går själv ut till dem som söker honom med lyk­tor, facklor och vapen. Det är dessa som faller till mar­ken. I sam­­talet med Pi­la­tus är rollför­delningen omkastad.

Att älska ända till slutet. Jesus faller på knä och tvättar lärjungarnas fötter. En bild av hela hans liv och gärning. Han, genom vilket allting blivit till, faller på knä för sin skapelse för att betjäna den, för att rena de ore­na, ge kraft åt de trötta, trösta de bedrövade, ge liv åt de döds­dömda. Lärjungarna förstår inte och Petrus reagerar häftigt. ”Aldrig någonsin skall du tvätta mi­na föt­ter”.

Under de första dagarna i Stilla vec­kan låter Kyrkan oss höra tre av sångerna om ”Herrens tjänare” hos pro­feten Jesaja. Den fjärde får vi höra på Långfreda­gen. Den första sången vidgar horisonterna. Profeten målar konturerna till en tjäna­re med ett universellt och allomfattande uppdrag. Han skall bli ”ett ljus för folk­slagen, öpp­­na blinda ögon och föra fångar och dem som sit­ter i mörkret ut ur fängel­set”.

Också vi kristna är Abrahams barn. Genom blodet tillhör vi olika folk och natio­ner, men genom tron tillhör vi det heliga folk och det för­bund som Gud ingick med Abraham. Han fick löftet att bli ”fader till mång­a folk”. Det skulle vara ett ”e­vigt för­bund”. Folket skulle få ”landet” till ”evig besittning”. Det är inte ett geo­grafiskt land. Je­sus kallar det ”Guds rike”. Dess förgård är den he­li­­ga Kyrkan.

”Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer.” Hela påsken skymtar fram i Jesu ord. Jesus har inte kommit för att döma människan, utan för att rädda henne. Men den rädd­ning­en vore ingenting värd om han hade gjort det genom att upp­häva lagen och rättvi­san.