årgång B

Vårda och öva julens glädje! I midnattsmässan hörde vi Lukas berätta om den stora glädjen. Änglarna förkunnade den för de förskräckta herdarna. Lukas kollega bland evangelisterna, Johan­nes, talar om Ordet som lyser i mörkret och som inte har fått makt över detta ljus. Det gäller ock­­så glädjen. Bedrövelse och sorg behöver inte få makt över julens glädje. För många känns glädjen inte alls.

Vi har en Frälsare. Bland julhälsningarna detta år var det särskilt en som tog tag i mig. Det var inget uppseende­väckande med den. Överst fanns en bild av flygande fåglar mot en mörk himmel och bredvid den ett psaltarcitat: ”Om jag ändå hade duvans vingar! Då flög jag bort för att finna ett bo. Långt bort skulle jag fly… jag skulle söka ett skydd mot vin­ande vind och storm”. Det är många som har haft svårt att bearbeta vad som hänt under det gångna året och därför önskat sig duvans vingar för att fly.

Ingjut, Herre, din nåd i våra hjärtan. Så bad vi i kollektbönen denna fjärde söndag i advent. Det är samma bön som av­slutar Ange­lusbönen, som i katolsk tradition beds morgon, middag, kväll medan kyrk­klockan klämtar. Vi ber denna bön i mässan denna fjärde advent, som i år också är julafton. Vi är alldeles nära julen, men ännu inte framme. Hela adventstidens väntan samlas i den­na bön: Ingjut, Herre, din nåd i våra hjär­tan…

Idag sjunger Kyrkan den sjunde O-antifonen: O Imma­nu­el… Man vet inte hur dessa antifoner uppstått. Men de kan spåras tillbaka till 500-talet. Kyrkan har sökt genom de heliga skrifterna för att finna de skö­naste profetiorna om den utlovade Messias: O Vishet, O Ado­nai, O Jesse telning, O Davids nyckel, O Soluppgång, O jor­dens Ko­nung, O Immanuel.

”Så länge han lever, skall han vara given åt Herren”. Hanna, Samuels mor, har bett om och fått en son. Nu ger hon ho­­nom tillbaka åt Her­ren. Hon vet att Samuel är en gåva. När hon ger honom tillbaka ful­l­gör hon något som väger tyngre än smärtan att förlora sonen för egen del.