Starkare än vrede och oförsonlighet. Hur är det möjligt? det Jesus berättar i liknelsen om den obarmhärtige medtjänaren. Hur är det möjligt, att den som själv fått en stor skuld efterskänkt inte vill efterskänka en liten summa åt sin medbroder? I stället griper han honom om strupen och låter sätta honom i fängelse. Hur är det möjligt att en människa så totalt kan låsa sig i oförsonlighet och iskall rättvisa? Ändå vet vi att sådant sker. Kanske har vi egen erfarenhet av hur oförsonlighet har fått grepp om hjärtat. ”Det här kommer jag aldrig att förlåta”, tänker någon tyst i sitt sinne. Hela folk och folkslag kan fastna i hat och bitterhet.
”Det enda verkligt viktiga valet”. Kära systrar och bröder i Kristus, Livet tvingar oss att göra val. Och då tänker jag inte i första hand på politiska val som det i Sverige idag. Sådana val är viktiga men trots allt relativt viktiga. De rör värden som har betydelse och engagerar men som vi med våra praktiska förnuft måste väga mot varandra, prioritera bland och kompromissa om. Sådant kan se olika ut med tid och person. Två personer med lika goda avsikter, och två personer som är lika kristna, kan komma, och kommer faktiskt, till olika slutsatser om partival i alla frågor om praktisk visdom, dvs om i praktiken allt som inte rör det mänskliga livets början och slut. Och vi måste därför kunna fungera och gå vidare trots det. Politik är, och får aldrig bli, allt.
Kära bröder och systrar, Aposteln Petrus’ fråga till Jesus handlar inte bara om förmågan att förlåta utan också om det orätta i en broders gärningar. Vad för slags orätt Petrus menar får vi inte veta men det måste handla om något allvarligare än dåligt humör, fräckhet eller något som bara irriterar. En orätt handling måste vara något som objektivt sett är fel och som alla skulle tycka vara fel. Ändå är Jesu svar tydligt. ”Jag säger dig, förlåt, inte sju gånger utan sjuttiosju gånger”.