Kära bröder och systrar i Herren Jesus! Idag lyssnar vi som varje helgdag till tre läsningar ur den Heliga Skrift. Den första väljer Kyrkan ur den Första kungaboken i den hebreiska bibeln. Eftersom vid läser den hos oss i den kristna kyrkan måste den ändå ha betydelse för oss, som inte är judar, men som ser oss som fortsättningen i Guds plan för sitt folk och till slut som vittnen för hela världen. Den andra är ur ett brev till den kristna församlingen i Efesos som judarna inte räknar som en del i sin bibel men som ändå talar till dem som de första mottagarna av Guds löfte om en Messias, en frälsare för hela det judiska folket. I Efesos fanns både judar och kristna.
Kära bröder och systrar i Herren, Det kanske inte är helt fel om vi är lite medvetna om hur annorlunda vi som moderna människor ser på det övernaturliga i bibelläsningarna. Vi hör att Elia gör precis som Gud befaller. Gud talar till honom på berget Horeb som en människa till en människa. Elia svarar inte som om han var en med Gud jämställd person. ”Han gömmer ansiktet i manteln och går ut och ställer sig vid ingången till grottan”, som om han tänkte att den som ser Gud, dör.
Att finna är större än att söka. Kära systrar och bröder i Kristus, Att vara ”sökare” betraktas allmänt som något positivt. Och visst, vi människor är skapta för att söka sanningen om Gud och därmed om att vara människa, liksom om den egna, unika uppgiften i Guds plan. Men det betyder man söker ett svar: något som jag inte själv skapar, men inbjuds att ta till mig eller avvisa.
Mod, hopp och vardagstrohet. Gårdagens fest, Kristi förklaring, sprider sitt ljus också över denna söndag. Ljuset från Kristi ansikte återspeglar hans innersta enhet med Fadern. Det lyste fram när han bad. Det lyste fram i hans ansikte. Också hans kläder blev vita, vilket antyder hans heliga kyrka. Vi behöver detta ljus av flera skäl: 1.för att våga se och höra vad som händer omkring oss; 2. för att hålla rätt kurs i livet; 3. för att vara trogna och vaksamma tjänare i vardagen.
”Våga det katolska språnget - och gör så här om det är något i Kyrkans lära du finner svårt". Kära systrar och bröder i Kristus, Tro är, till att börja med, detsamma som att hålla något för sant; att tro på något. En ”trygg förvissning”, enligt vår första läsning ur Salomos Vishet, ”om det vi inte kan se”, som den magnifika meditationen i andra läsningen ur Hebréerbrevet preciserade det. Denna typ av tro är en nödvändig början på vetande: man håller något för sant som man sedan försöker verifiera med olika metoder.
”Det är nog!” sa profeten Elia. Sade han det till sig själv? Nej, det sade han till Gud. Så har flera av oss känt. Det är nog nu. Och hans bön börjar: ”Ta mitt liv, Herre…”
Tänk… en så stor profet har tappat livslusten. Det är nog. Detta klarar jag inte. Jag orkar inte mer, uttrycker Elia där under ginstbusken.
Varför?
Stig upp och ät, ty annars blir vägen dig för lång. Det började under en ginstbuske. Där finner vi profeten Elia. Han var på flykt undan sin drottning, som ville ta hans liv. Elia var en mäktig profet. Baalsprofeterna var undanröjda. Ingen kunde stå emot honom. Men när drottning Isebel hotar att döda honom rinner all kraft av honom. Han grips av panik och flyr ut i öknen, sätter sig under en ginstbuske och önskar sig döden.