Kära bröder och systrar, ”Så blev han en stötesten för dem”, hör vi i evangeliet idag. Varför blev uppfattningen om Jesus både positiv och negativ? De som var med i synagogan och lyssnade på honom erkände att han talade klokt, annorlunda kanske, mot vad de var vana att höra. Ändå tvekade de. Är vi för eller emot? Fanns det något samband mellan hans sätt att tala och de gärningar han blivit känd för? Han hade ju botat sjuka. Om han talade väl och övertygande, måste man då inte ta till sig och fråga sig själv vad man vill göra i livet? En mästare har ju efterföljare.
”Var annorlunda än andra och lämna bekvämlighetszonen!” Kära systrar och bröder i Kristus, Andra Vatikankonciliet beskriver kallelsen till Kristus efterföljd som en profetisk uppgift[1] som förutsätter det Jesus i Matteusevangeliet kallar för att tyda ”tidens tecken”[2]. Det är inte detsamma som att leta efter spektakulära händelser utan handlar om att förstå hur det som händer, både det som är vanligt och ovanligt, pekar på vad som uppfyller Guds löften om frälsning i Jesus Kristus, och bekräftar den eviga sanningen om Gud, och därmed om människan, uppenbarad i Jesus liv, död och uppståndelse. Liksom om att förstå vad som är motsatsen.
Den lätta bördan. I gårdagens mässa hälsade oss biskopen som pilgrimer. Pilgrimer är på väg, på väg mot ett mål. Också dagens evangelium antyder en väg, en väg av växande insikt. ”Lär av mig”, säger Jesus. På den vägen kan livets tyngande börda förvandlas till något lätt. Jesus prisar och tackar Fadern för att denna väg är dold för de lärda och kloka, men uppenbaras för dem som är som barn. Inte så att de lärda och kloka är uteslutna, men det hänger inte på lärdom och bildning. Man behöver inte ha läst den senaste boken. Ingen kan säga att det krävs något omöjligt. Kring krubban samlades både olärda herdar och visa män. Alla kan tillbe detta barn.