Kära bröder och systrar, Job var framgångsrik och ansedd av sina medmänniskor men – säger Skriften – inte inför Gud. Gud tog ifrån honom allt och lät honom genomleva de svåraste lidanden. Om det lidandet säger Paulus i Romarbrevet: ”Jag menar att våra lidanden i denna tid ingenting betyder mot den härlighet som skall uppenbaras och bli vår” (8:18). Ett tecken på denna slutliga härlighet finns också i slutet av berättelsen om Guds tjänare Job. Efter alla hans prövningar blir han genom Guds vilja omätligt rik och fick ett långt liv med barn och barnbarn i fyra led. ”Han dog gammal och mätt på år,” slutar Jobs bok.
Kära systrar och bröder i Kristus, Att tro har två komponenter. Den första är tillit, att tro, i meningen lita, på någon. Den andra är det man tror på, dvs vad man håller för sant. I kristendomen är dessa helt sammanflätade: Vi litar på att Jesus Kristus kan föra oss till evig gemenskap med Gud, bortom synd och död, eftersom vi håller det för sant, vad de första ögonvittnena och Kyrkan påstått från första början, nämligen att Jesus inte är en vanlig människa utan Guds son, Gud själv inkarnerad, sann Gud och sann människa. Som har uppstått från döden. Som förblir närvarande i världen genom sin Kyrka som han själv har grundat för att människor alltid ska få möta samme uppståndne Herre, Jesus Kristus, den enda sanne Herren.
För att det i hjärtat skall bli alldeles lugnt. Evangelisten Markus berättar hur Jesus stillar den häftiga stormen och det blir ”alldeles lugnt”. Lärjungarna grips av stor fruktan och frågar: ”Vem är han? Till och med vinden och sjön lyder honom.” Händelsen den kvällen på Genesarets sjö berättas för oss för att det i våra hjärtan skall bli ”alldeles lugnt”. – Aposteln uttrycker samma sak, men med andra ord: ”Det gamla är förbi”, oron har lagt sig, ”något nytt har kommit”.
"Katolska kyrkan behöver inga reformer - bara en enda reform". Kära systrar och bröder i Kristus, Att tro har två komponenter. Den första är tillit, att tro, i meningen lita, på någon. Den andra är det man tror på, dvs vad man håller för sant. I kristendomen är dessa helt sammanflätade: Vi litar på att Jesus Kristus kan föra oss till evig gemenskap med Gud, bortom synd och död, eftersom vi håller det för sant, vad de första ögonvittnena och Kyrkan påstått från första början, nämligen att Jesus inte är en vanlig människa utan Guds son, Gud själv inkarnerad, sann Gud och sann människa.
”Vem är han?” frågar folket, ”till och med vinden och sjön lyder honom”. I går var det midsommardag och i mässan hörde vi Jesus säga: ”Se på himlens fåglar, de sår inte, skördar inte och samlar inte i lador, men er himmelske fader föder dem. Är inte ni värda mycket mer än de?” Båda dessa bibelord citeras av vår påve Franciskus i den encyklika som publicerades några dagar före midsommar, där han manar till ”ekologisk omvändelse”.
I midsommartid blir svensken lätt naturlyrisk, ibland med religiösa övertoner. Men naturen rymmer inte bara skir grönska och späda blommor. Djungelns lag känner ingen barmhärtighet. Samma natur som väcker tacksam förundran kan också vara förödande och väcka skräck och fasa. Naturen rymmer krafter som ingen mänsklig teknik kan bemästra. Det är inte svårt att förstå våra förfäder, som förknippade åskan med gudomliga krafter.