Predikan. 12 söndagen under året 2015

Job 38:1,8-11; 2 Kor 5:14b-17; Mark 4:35-41

Laudato si’

”Vem är han?” frågar folket, ”till och med vinden och sjön lyder honom”. I går var det mid­sommardag och i mässan hörde vi Jesus säga: ”Se på himlens fåglar, de sår inte, skördar inte och samlar inte i lador, men er himmelske fader föder dem. Är inte ni värda mycket mer än de?”

Båda dessa bibelord citeras av vår påve Franciskus i den encyklika som publice­rades några dagar före midsommar, där han manar till ”ekologisk omvändelse”. Bibelcitaten ingår i encyklikans andra kapitel, kallat ”Skapelsens evangelium”, där han ger en teologisk grundval för hela skrivelsen. Redan midsommartiden ger oss skäl att låta vår påve prägla da­gens predikan. Man känner något av samma tvång i påvens encyk­lika, som vi hörde aposteln tala om i andra läsningen. Kristi kärlek tvingar aposteln att förkunna om den nya skapelse som är frukten av att Kristus har dött för alla. I första läsningen hörde vi också om havets stormvind, som Gud måste sätta som en gräns för, så att vattnet inte skulle dränka alla växter och djur. Det är hämtat ur Jobs bok och en bild för hur skapelsen växer upp ur vattnets kaosmakter. Det ser kyrkan som en profetia om Kristi makt över storm och vind, demonstrerad på Genesarets sjö. Också påven vill sätta en gräns, men för skövling­en av natur och miljö, som till slut slår tillbaka på människan. Påvens encyklika är riktad till alla människor på denna planet. Hans ord är all­varliga men rymmer ändå en hoppfull ton. Precis som Jesus frågade: ”Varför är ni rädda? Har ni ännu ingen tro?”

I kapitlets inledning påminner påven om människans höga värdighet: ”Människan är inte bara något, hon är någon. Hon kan känna sig själv och i frihet ge sig själv och träda i för­bindelse med andra personer”. Varje människa är resultatet av en Guds tanke. Var och en är önskad, älskad och nödvändig”.

Men det betyder inte att hon kan inta Guds plats. Hon är inte härskare över skapel­sen. Hon är dess föraltare, ”trädgårdsmästare”, hantverkare etc. När hon gör sig till suve­rän härskare skadar hon inte bara sig själv, utan också förhållandet till både naturen och medmänniskan.

Encyklikans titel, Laudato si´, (Lovad vare du), är tagen ur den helige Fran­ciskus sol­sång, som också återges i encyklikan. I denna sång skymtar nå­got av en ur­sprunglig och pa­radisisk relation mellan Guds lille fattige och naturen. Han talar till solen som sin broder och till månen som sin syster. Han talar om syster vatten och bro­der eld. Som kontrast till detta gisslar påven dagens våld mot och missbruk av naturen. Han kallar det ”attacker”. Att det inte är några privata ideer hos just denna påve märks av han ideligen citerar tidigare påvar, lärare och inte minst katekesen. Den senare säger om djuren: ”Enbart genom att finnas till lovprisar de och förhärligar Gud”. Den som tänder ett ljus i denna kyrka ser sam­ma tanke på en liten bild av ett träd med ett citat av Tomas Mer­ton: ”Trädet prisar Gud ge­nom att vara ett träd”. Katekesen säger: ”Varje skapat ting och varje skapad varel­se har sitt eget värde och fulländning. Allt skapat, varelserna och tingen, återkastar var och en på sitt vis en stråle av Guds oändliga vishet och godhet. Därför skall människan respektera värdet som finns i varje skapad varelse för att undvika ett felaktigt bruk av tingen, något som föraktar Skaparen och får ödesdigra följder för männi­skorna och deras omgivning”.

Skapelsen, säger påven, har en vidare betydelse än ordet natur. Skapelsen förutsätter en Skapare. Skapelsen har framgått ur hans kärlek. ”Du älskar allt som finns till och avskyr ingenting av det du skapat, ty du skulle aldrig ha gett gestalt åt något du hatade”. Påven citerar ofta ur Vis­hetslitteraturen.

Det finns ett budskap i skapelsen. Gud har skrivit en bok, naturens bok. När vi förstår bokstä­verna, läser vi om generositet, mångfald och ömsesidig solidaritet. De skapade tingen är beroen­de av varandra. Så har Gud velat det. ”Solen och månen, cedern och den lilla blomman, örnen och sparven: när man betrakar de oändliga skillnaderna och olikhe­terna dem emel­len inser man att ingenting av allt det skapade är sig själv nog. De skapade tingen och va­relserna existerar bara i beroende av varandra för att ömsesidigt fullända varandra så att de står i varandras tjänst. Detta ger skapelsen en skönhet, som återspeg­lar Ska­parens oändliga godhet.

Det betyder inte att gudomliggöra jorden. Påven talar om dem som är ivrigare att skydda andra varelser än att försvara människans okränkbara värdig­het. De som gisslar långa transporter av djur, men tiger om mänsklig trafficking. Miljöför­störingen hör enligt vår påve ihop med den ojämlika fördelningen av jordens rikedomar. I slutändan slår det tillba­ka på människan, eftersom allt och alla hör ihop. Vi är bröder och systrar på sam­ma pil­grimsvandring. På den vandringen förenas vi också med broder sol, syster måne, broder flod och moder jord.

Påven stannar inte i naturromantik. Han påminner om det första brodermordet och om syndafloden i bibelns tidiga kapitel. Men berättelsen om Noa blir också något som ger hopp. Noa blev början till en ny start för hela mänskligheten. Allt som behövs för att återge hoppet är en rättfärdig människa. Noa är en profetia om Kristus, som ensam har dött för alla, som vi hörde i da­gens andra läsning. Det har gett oss upptakten till en ny skapelse.

Till slut talar vår påve om Jesu plats mitt i skapelsen, han som så ofta använde bilder från skapelse och natur. ”Lyft upp era ögon och se er hur fälten redan har vitnat till skörd”. Guds rike liknade han vid ett senapskorn, som blir ett stort träd där himlens fåglar kan byg­ga sina bon. I dagens evangelium häpnar folket över hans makt över vindarna och vågor­na.

Påvens slutord i andra kapitlet av sin encyklika går från Jesu närhet till allt ska­pat, som vi läser om i evangeliet, till den uppståndnes närvaro i en skapelse som försonats ge­nom hans blod på korset, på väg till den fulländade skapelse, där han skall bli allt och i al­la. Efter Kristi påsk står de skapade varelserna inte längre bara under naturens lagar. Den uppståndne drar dem alla till sig mot sin egen fulländning. Fältens blommor och him­lens fåglar är präglade av hans lysande närvaro. För den som har ögon att se anar den nya skapelse som framgick ur den tomma gra­ven.

Vi har privilegiet att fira detta i den heliga eukaristin, där vi bär fram gåvor av jordens frukter. Eukaristin ger oss försmaken av den försonade och förvandlade skapelsen, men också uppdraget att bära fram den skapel­se som suckar och våndas, både här i eukaristin och i vårt dagliga liv.

Må apostelns ord gälla också oss. Vi lever inte längre för vår egen skull utan för ho­nom som dog och uppväcktes för alla.

Amen.

                                                                                                                Pater Ingmar Svanteson