Predikan. 12 söndagen under året 2009

Job 38:1,8-11; 2 Kor 5:14b-17; Mark 4:35-41

Med Jesus i båten

I midsommartid blir svensken lätt naturlyrisk, ibland med religiösa övertoner. Men naturen rym­mer inte bara skir grönska och späda blommor. Djungelns lag känner ingen barmhärtighet. Samma natur som väcker tacksam förundran kan också vara förödande och väcka skräck och fasa. Natu­ren rymmer krafter som ingen mänsklig teknik kan bemästra. Det är inte svårt att förstå våra för­fäder, som förknippade åskan med gudomliga krafter. Vilken glädje måste det inte ha varit för Ans­gar, Sigfrid, David och de andra missionärerna, att få berätta om dagens evangelium och vittna om den sanne Guden, som här visar sig starkare än både vindar och vågor. Svårare var det nog att förklara att han blivit människa och delat våra villkor, också tröttheten. Han har somnat med huvu­det mot aktertoften. En Gud som sover? Skrifter säger ju att Gud aldrig sover, utan ständigt vakar över våra steg.

Vissa utläggare har sett likheter mellan denna händelse och profeten Jona, som sover i båtens kajuta, medan sjömännen kämpar för livet. Jona offrar sitt liv, som Jesus, och stormen lägger sig till ro. Men olikheterna mellan Jona och Jesus är större än likheterna.

Mycket ryms i denna händelse på Genesarets sjö. Ett barn kan förstå det. När Jesus är med i båten finns det ingen orsak att vara rädd, i inte ens när båten tycks gå under. Båten är en bild för kyrkan, kyrkan på väg över tidens hav mot det eviga livets strand. Det är just det som gör kyrkan till kyrka, att Jesus är med i båten, alla dagar till tidens slut. Många katoliker har en intuitiv visshet om detta, även när vågorna sköljer över kyrkan och även om han inte kan förklara det.

Samtidigt är det så ofattbart att den vuxne behöver hela livet för att förstå det, ständigt behöver höra evangeliet för att övervinna tvivel och rädsla. När Jesus stillat stormen riktar han sin förma­nande fråga till lärjungarna: ”Varför är ni rädda? Han ni ännu ingen tro?”

Också apostlarna var rädda. Kyrkans båt rymmer många räddhågade. Evangeliet tvekar inte att berätta om apostlarnas rädsla. Kyrkan är inte till bara för de starka och modiga. Benedictus räknar med både svaga och starka i sitt kloster. Munkfaderns enorma tålamod med de svaga har han lärt sig av Jesus. Men det betyder inte att rädslan skall styra eller få sista ordet. Den missbrukade svagheten, ofta klädd i falsk ödmjukhet, försöker ibland utesluta sig själv. Den mumlar och säger: jag duger inte, jag är så rädd. Det avgörande är inte hur ängslig man är, utan vad man gör med sin rädsla.

Lärjungarna vände sig till Jesus. De väckte honom och bad om hjälp. Redan här går en gräns. Några stannar på åskådarplats och noterar, ibland skadeglatt, hur illa det tycks gå för kyrkan. Men lärjungarna bad. Utan bön förblir människan blind. Var och en kan fylla i den bön som är hans eller hennes. Antingen våra hjärtan ängslas över de många hoten i världen, i kyrkan, i den gemenskap vi tillhör eller i det egna livet. ”Mästare, bryr du dig inte om att vi går under?” Varför ser vi så sällan Jesu makt, den han visade för lärjungarna den gången i båten? Varför blir det så sällan ”alldeles lugnt”?

Augustinus tolkar händelsen andligt-allegoriskt. Båten är inte bara kyrkan utan också männi­skan. I den troendes inre bor Jesus genom sin Ande. Paulus kallar oss för tempel åt den helige Ande. Stormen och vågorna är frestelser och prövningar. Att Jesus sover beror på att vår tro är svag. Tvivlet ser bara hoten. Människan glömmer vem som lovat att vara med henne. När män­niskan frestas av onda tankar eller köttsliga begär glömmer hon vem som är med i båten, vem som bor i hennes hjärta. Augustinus tar exemplet när människan frestas att löna ont med ont, att svara med vrede och hämnd. Då glömmer hon vem hon har lovat sin tro, den som bad för sina bödlar och sade: Förlåt dem ty de vet inte vad de gör. Kyrkofadern kunde tagit vilka frestelser som helst. Glömmer vi vem vi har med i båten leder det till skeppsbrott. Men egentligen sker det i onödan.

Jesus demonstrerar inte sin makt hur som helst. Det skulle visserligen väcka vår beundran och kanske en yttre lydnad. Men Jesus frågar efter något mera. Ty han vill ge oss mera än vad vi i förstone frågar efter. Han frågar efter våra hjärtan, efter vår förtröstan och vår kärlek. Efter vår överlåtelse åt hans vilja och plan. I lärjungarnas fråga finns ännu ett inslag av förebråelse. Deras tro är ännu barnslig och utan kärlek. De har ännu inte luttrats i prövningen.

Oron beror på att vi försöker lösa problemen på egen hand och på egna villkor. Det är då vi går vilse och upplever oss som övergivna och utlämnade. Lärjungarnas bön var visserligen förebråen­de, men de vände sig åtminstone i rätt riktning. Det är första steget för att det skall bli lugnt i hjärtat. Det är i hjärtat och den kvardröjande egenviljan som frestelsen får fäste. Aposteln vittnar om svåra prövningar, men de får inte sista ordet. ”Jag är nära döden, men ändå lever jag, tuktad men inte till döds, plågad men alltid glad. Jag är fattig men gör många rika, jag har ingenting men äger allt.”

Vägen till denna frihet och inre stillhet heter bön, också bönen om det rena och odelade hjärtat. Där anar vi evangeliets kraft och Jesu makt. Bönen för ut ur trångmål och rädsla. Som vi sjöng i responsoriepsalmen: ”De ropade till Herren i sin nöd, och han förde dem ut ur deras trångmål. Han förbytte stormen i lugn, så att böljorna omkring dem tystnade”.

Lärjungarna greps av fruktan och sade till varandra: ”Vem är han? till och med vinden och sjön lyder honom.” Den fruktan kan förvandlas och bli en kärlekens fruktan, fruktan för att ens ett ögon­blick komma bort från Herren, den lugnt växande vissheten om Herrens oändliga tålamod med sina svaga lärjungar.

Amen.

                                                                                                                Pater Ingmar Svanteson