Predikningar

Korinthierna har fått stora andliga gåvor, de har ”helgats genom Kristus Jesus”, men de har stannat på ”mjölkstadiet”. De tål ännu inte ”fast fö­da”. Tecknet på detta är att de lever i ”ofördragsamhet och strid”, att de de­lar in sig i partier. En ”hör till Apollos”, en annan ”hör till Paulus”.

Vi känner Pauli undervisning om kyrkan som Kristi kropp. Människan infogas som en lem i den kropp som har Kristus som huvud. Huvudets tankar styr och formar hela krop­pens liv. Redan i början av det första brevet till korinthierna skymtar den hisnande avsikten fram. Aposteln säger: ”vi tän­ker Kristi tan­kar”. Det kan bara ske genom Guds Ande. Ingen utan Guds An­de vet vad som finns i Gud. Ingen utom Sonen. Och Sonen upplyser genom sin Ande.

Himlen har landat. Mitt i en tid där de flesta blivit blinda och döva för himlen och det eviga livet står kyrka och kloster som vittnes­börd om just det. När detta kloster invigdes utropade en av klostrets vän­ner: ”Him­len har landat!” Hans glada och frimodiga utrop får en tydlig be­kräftelse och förklaring i da­gens andra läs­ning ur Hebreerbrevet. Den klarsynte förfat­taren talar om var vi be­finner oss när vi kommit till ett kloster och särskilt till dess heli­ga mäs­sa. ”Ni har kommit till Sions berg, den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem.” Himlen har landat.

Kyrkan kommer ihåg Augustinus mor Monika, hon som ivrigt bad för sin son. Med sina böner ”förföljde” hon honom på hans irrvä­gar. När hon tvivlade fick hon denna tröst: ”Vad skall det inte bli av en sådan tå­rarnas son?” Själv menade han att hans mors för­böner spelade en roll för hans omvändelse. Hon grävde inte ner sitt pund.

Ett antal veckor skall vi nu i vardagsmässorna lyss­na till Paulus förs­ta brev till korinthierna. Paulus skri­ver till den församling han själv har grundat. Men det har han gjort som ”Kristi Jesu apostel”. Han kallar den ”Guds fö­r­samling i Korinth”. Den är ingen lokalt begränsad församling. Den hör ihop med det Guds folk som ”på varje plats åkallar vår herre Jesu Kristi namn”.

De olärda apostlarna, tullmän och fiskare, trädde upp mot hela världen, mot fi­losofer, talare och härskare – det är för Chrysostomos ett bevis för budska­pets sanning. Deras Herre hade inte förmått övertyga sitt eget folk. Nu trädde apost­lar­na upp för hela världen. Enligt traditionen predikade Bartolomaios i Indien, Me­so­potamien och Armenien. ”Om de inte sett den Uppstånd­ne, skulle de inte ha spelat med så stor insats,” säger Chrysostomos.

Det fanns rykten i svang i Thessalonike att Herren inte bara var nä­ra utan att ”Herrens dag är här”. En hårfin, men avgörande skill­­nad, för att inte tappa balansen. Paulus säger: ”Tappa inte fatt­ningen och bli inte upp­skräm­da… Låt inte lura er… håll er till de läror som vi har fört vidare, munt­ligen eller i brev.” I orostider finns goda skäl att påminna sig ”det vanliga”, den sun­da läran, för­medlad i skriften och i traditionen.

Jungfru Maria har dragit till sig ett pärlband av skö­na tit­lar. Idag, en vec­ka efter hennes Upptagande i him­len, fi­ras hon som Drottning, Re­gina. Den unga flic­kan från det oansenliga Nasaret blir upphöjd till rang och värdighet av drott­ning. Vi sjunger det i  Salve Regina, Regina caeli, Ave Re­gina cae­­lo­rum. Är det bara fromma överdrifter? Kan de teologiskt försva­ras?