Predikningar

När den helige Benedictus byggde två kapell på Monte Cassino, vigde han det ena åt Johannes Döparen. Munkarna kände igen sin kallelse i hans och de andra profeter­nas. En ”vass pil, dold i ett koger”. Om vi jämför profeten med prästen ser vi profetens kallelse tyd­ligare. Prästens kallelse måste bekräftas och helgas av Kyr­kan. Pro­feten får den direkt från Gud. Ibland redan innan han el­ler hon är född.

Assyrien hade intagit Nordriket år 721 f. Kr. Nu, 20 år senare, ho­tas också Juda rike och Jerusalem. Kung Hiskia får ett hotfullt och sarkastiskt brev från den assyriske kungen. ’Skulle du bli räd­­dad, när alla andra gått till spil­lo?’ När kungen läst brevet gick han in i Herrens hus och ”bredde ut brevet inför Herrens ansikte”. Så på­minner han sig Guds makt och barmhärtighet. Han får ett löfte om hjälp ge­nom profeten Je­saja. En ängel griper in och fienden drar sig tillbaka. Historikerna bekräftar att en farsot har ägt rum. Det ena utesluter inte det and­ra.

John Fischer och Thomas More blev båda martyrer i 1500-talets England för sin trohet mot påven som kyrkans överhuvud. De var inga ”påvefanatiker” utan humanister som sökte reforme­ra kyrkan. Men de motsatte sig Henrik VIII:s ogil­tiga äktenskap och vägrade att er­kän­na kungen som kyrkans överhuvud. De kom­pro­missa­de inte med sitt samvete. När vi hör förbudet att döma vår nästa kan det bli en blöt filt, som kväver kla­ra ord i moralfrågor, även om det råkar handla om en kung. Att förmana syn­da­ren hör till de kristna barmhärtighetsver­ken.

Gudsfruktan driver ut människofruktan. Tre gånger i detta korta evangelium upprepar Jesus samma maning: Var inte rädda! Det är ett tröstande budskap i en hotfull värld. Men det är inget alibi för naivitet. Hoten är verkliga och människan måste välja vem hon litar på. En svensk röst har sagt: ”Den rätt kan läsa sitt Fader vår, han rädes varken fan eller trollen”. Medan den som för­söker anpassa sig och va­ra vän med allt och alla blir till slut blir ensam och utan skydd. Gudsfruktan behövs. Det är den som driver ut människofruktan. Det är därför Jesus säger: Var inte rädda!

Denna minnesdag har sitt historiska ursprung i Fatima (Portu­gal) 1917, där Maria uppenbarade sig för tre barn, med upp­maning till bot, rosenkransbön och att världen skulle hel­gas åt hennes rena hjärta. Nu är minnesdagen förlagd till da­gen efter Jesu hjärtas dag. Ma­rias rena hjär­ta har sin källa i Sonens. Minnesdagen liknar högti­den den 8 december, Jung­­fru Marias utkorelse och full­komliga renhet, som firar hur Gud i Ma­ria bereder en värdig boning åt sin Son. Idag firar kyrkan hur Maria tar emot Guds utko­relse och nåd.

Guds kärlek har sin rot i hans vilja. Han älskar genom att han ”vill” människorna och deras bästa. Men det kan i våra öron låta distanserat och kyligt. Jesus älskade människorna genom sina ord och hand­lingar. Men gång på gång hör vi att också hans känslor var med som driv­kraft: medlidande, vrede, gråt, sorg… Bibeln samlar både vilja, tanke och känsla i ordet hjärta. Viljan att älska har färg, kraft, intensitet och värme. När kyrkan firar och tillber Jesu hjärta ser hon i hans mänskliga hjärta den gudomliga kärleken. Kristi gudom var oupplösligt för­enad med Jesus som människa.

Elia var den glödande profeten. Hans ord flammade som en fack­la, dömande, luttrande och renande. Vad skulle han säga idag? Men han fick lära sig att Gud också bod­de i den ”sak­ta susning­en”. Den vise Syrak säger att Elia skall ”mildra vreden in­nan den blossar upp och vända faderns hjärta till hans son”, ett ord som också möter hos pro­feten Ma­laki (4:6) och om Johannes Döpa­ren (Luk 1:17). Det är vad som sker i den bön som Jesus lär sina lärjungar.

Profeten Elia tas upp i himlen inför sin efterföljare Eli­shas ö­gon. Men dessförinnan ger han honom ett gene­röst er­bju­­dan­de: ”Be mig om vad jag skall göra för dig, innan jag blir tagen ifrån dig.” Elisha ber frimodigt om ”en dubbel arvslott av hans an­de”. Det var enligt Mose lag den lott som tillföll ”den först­födde”. Elias kraft överförs på hans efterföljare. När Eli­sha slår på vattnet med Elias mantel delar det sig och han kan gå över Jordan. Är detta inte en profetia om vad som ges åt apost­lar­na sedan de sett Jesus fara upp till himlen?

Kung Ahab och drottning Isébel har låtit stena Nabot. Profeten letar upp Ahab och förkunnar Guds fruktansvärda dom. Ahab säger: ”Har du slutligen fun­nit mig, du min fiende?” Vi kan känna igen det i samvetet som ingen kan fly ifrån. Men Ahab måste ha lyssnat. Han river sönder sina klä­der, klär sig i säcktyg, fastar och ödmjukar sig. Då hän­der det märkliga. När Gud möter öd­mjuk­heten drar han tillbaka sin dom. Det liknar det som hände med David, när pro­feten Natan påminde honom om vad han hade gjort.

​​​​​​​Berättelsen om Nabots vingård är obehaglig. Ahabs barnsliga reaktion. Isébels totala samvetslöshet. De an­sva­riga i Nabots stad, som arrangerar en skenrättegång. Vittnena som låter sig köpas. Vi tar avstånd och förfasar oss. Men reagerar också med obe­hag. Hur skulle vi handla i en liknande situation? Den som inte får som han själv önskar – reagerar jag med surhet och självömkan?