Predikningar

”Ge som gåva vad ni har fått som gåva.” Det finns en befriande enkelhet och lätthet över Jesu utsändning, samtidigt som den för­medlar kraft och en rad gåvor. Barnabas hörde sannolikt till dem som hörde och fick detta uppdrag. Han var betrodd i Jerusalem och sändes att ”visitera” försam­ling­en i Antio­chia. Han har kommit i skuggan av Paulus men sökte upp denne i Tarsos och de arbetade tillsammans i Antio­chia ett helt år. Ge­men­samt sändes de ut i den fortsatta missionen.

Den ensamme Elia gör upp med de 450 av­fall­na pro­fe­ter­na, de som gått i tjänst hos Baal. Den yttre dramatiken är tydligt ”övertydlig”. Den uppmärksamme läsaren förstår att det handlar om något mera än häftig och im­po­neran­de makt. Det förblindade folket får hjälp genom en dr­a­matisk maktde­mon­­stra­tion. Men Elia ber att Herren skall omvän­da folkets hjärtan till den sanne och en en­de Herren.

Profeten Elia bad änkan i Sárefat att baka en kaka bröd åt honom, trots att hennes mjöl höll på att ta slut. Hon skul­­le  först  laga en liten kaka åt profeten, sedan åt sig och sin son. Till uppgiften fogades löftet: ”Mjölet i krukan skall in­te ta slut, och det skall inte fattas olja i kruset.” Ibland tycks resurserna vara på upphäll­ningen. Åtminsto­ne de vi ser med egna ögon. Änkan i Sarefat handlade i trons lydnad. Hon såg ett ljus i profetens ord och följde det.

”Gå och göm dig vid bäcken Kerit.” Profeten Elia verkade på 800-talet f. Kr. i Samaria under kung Ahab och hans drottning Isébel. Hon befrämjade kulten av Baal som stod för dyrkan av natur, fruktbarhet och välstånd. Baal krävde ingenting, men kunde heller inte ge något. Konflikten med Elia var oundviklig. Nu hotar han landet med torka. Ing­et regn skall falla. Elia måste fly för att rädda sitt liv.

Så älskade Gud världen. Dagens högtid, Heliga Trefaldighets Dag, började firas av benediktiner för ca tusen år se­dan. Men vad vi firar har funnits i all evighet. Katekesen säger att mysteriet är otillgängligt för det mänskliga förnuftet. Vi skulle inte känna det om inte Gud själv hade uppenbarat det. Det handlar om vem Gud är i sig själv. Därför är valet av evangelium i förstone kanske förvånande. ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende Son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.” Versen har kallats ”lilla bibeln”.

Det finns skäl att tacka för vårt land, vårt språk och vår historia, för na­tur och kultur, för fred och frihet, för att den kristna och ka­tolska tron predikades och fick fäste i Sverige. Men ingenting är självklart. Allt kan tas ifrån oss. Låt oss be för vårt land! Paulus ”besvär” sin lärjunge Timotheos att ”pre­­di­ka ordet i tid och otid, tålmodigt och med ständig undervis­ning”. ”Det kom­mer en tid”, säger han, ”då man inte längre vill lyssna till den sunda lä­ran utan skaffar sig den ene läraren efter den andre, därför att det kli­ar i dem att få höra så­dant som de ön­skar. De slår dövörat till för sanning­en och vänder sig till legen­derna”.

Bonifatius var ivrig både som munk och som mis­sionär. Han var anglosaxare men drogs till missionen och räknas som Tysk­lands apostel. Han dog som martyr 754. Kyrkan är ett skepp, säger han, som ständigt ska­kas av pröv­ningarnas vågor. ”Hon får inte överges, hon måste sty­­ras.” Han kunde instämma i Paulus ord till Timotheos: ”Var och en som vill leva gudfruktigt i Kristus Jesus kommer att förföljas”. Förföljar­na kallar han ”både bedragare och bedragna”.

”Inget finns som undandrar sig din försyn” påminns vi om i vec­kans kollektbön. Det utesluter inte att sådant som ”skadar oss” måste ”röjas ur vägen” och att vi behöver ”allt som leder fram” till målet. En av de skriftlärda frågar efter det vik­ti­gaste budet. Han får svar av Jesus, det dubbla kärleksbu­det, och bekräftar i sin tur vad Je­sus sagt. Den skriftlärde får hö­ra: ”Du har inte långt till Guds ri­ke”.

Martyrerna i Uganda år 1886, Charles Lwan­ga och hans följesla­gare, brändes till döds av en ung hövding, sedan de vägrat att lå­ta sig utnyttjas till otukt. De var varken de för­sta eller de sista mar­­tyrerna i Afrika. De förenades med martyrerna från den tidiga kyrkans tid, låt vara i norra Afrika, vilka pri­sades av Augustinus och Chry­sostomos. På­ven Paulus VI förundra­des över detta när han helgonförkla­ra­de de ugandiska martyrerna år 1964.