Predikan 25 söndagen under året 2021

Vish 2:12, 17-20; Ps 54:3–6,8; Jak 3:16–4:3; Mark 9:30-37

I Mässans läsningar hörde vi en så kallad responsoriepsalm. Responsoriepsalmer är heliga bibeltexter av samma vikt som de andra bibelläsningarna. En ”Psalm” är en dikt som skall sjungas till Guds lov och ära! ”Responsorium” betyder ett svar. Vi responderar. Så en ”responsorie-psalm” innebär svaret. Svaret på Guds Ord.

Psaltarpsalmens omkväde som vi idag upprepade var: ”Gud är min hjälpare, Herren är mitt stöd.” Varför just dessa ord? De flesta psalmerna har skrivits av David med den Heliga Andes ingivelse. De flesta av Davids dikter är dessutom mycket personliga. De berättar om Davids liv, men de syftar på Herren Jesus. Samtidigt kan vi i dessa texter finna oss själva med allt som livet rymmer. Livet i sin helhet; glädje och sorg. Tacksamhet, tro och tvivel.

David var mycket begåvad, och han brukade sjunga sina dikter till ackompanjemang av sin lyra. Psaltarpsalmer skall därför egentligen inte läsas, utan sjungas!

Idag hörde vi Davids Psalm 54. I Bibeln kan vi läsa en kommentar som förekommer texten. Den väcker intresse: ”En dikt av David när männen från Sif hade talat om för Saul att David höll sig gömd hos dem.” Vad är det egentligen för historia? Vad vill den säga oss, lära oss?

Ja, den är nyckeln som förklarar psaltarpsalmens innehåll. Vi vet väl att Saul, och senare David, var kungar i Juda rike. Innan David blev kung lyckades han och hans armé segra i flera krig. Saul var däremot inte en lika framgångsrika krigare som David. Av den anledningen var David mera beundrad och älskad av folket än kung Saul. Då blev Saul avundsjuk och han förvandlades från Davids vän till hans förföljare och fiende. Med tiden började han önska Davids död. Ja, han önskade livet ur David. David försökte rädda sitt liv och var tvungen att gömma sig. Vi kan läsa i 1 Sam 23: ”Några män från Sif kom upp till Saul i Giva och berättade att David höll sig gömd hos dem bland bergfästena i Horsha, på Hakilaberget söder om Jeshimon. »Kom ner när du vill, konung«, sade de, »så skall vi se till att han faller i dina händer.« (…) Så begav de sig hem till Sif före Saul. David och hans män uppehöll sig då i Maons öken, i ödemarken söder om Jeshimon.”

 Tänk, David skapade kanske sin psaltarpsalm i en grotta i öken där han gömde sig? För att undgå att bli dödad?

Låt oss på nytt lyssna på Davids ord. Nu kan vi bättre förstå hur dramatiskt han upplevde livsfaran, dödshotet:

”Rädda mig, Gud, genom ditt namn, skaffa mig rätt genom din kraft.

Gud, hör min bön, lyssna till mina ord. De övermodiga angriper mig,

våldsmän står efter mitt liv. De räknar inte med Gud.       

Men Gud är min hjälpare, Herren är mitt stöd.”      

David ropar ur själen med stor förtröstan i detta fruktansvärda läge! David upplever förföljelsen men samtidigt litar han på Gud. Psaltarpsalmen är en bön vi själva personligt kan använda när vi upplever olika slags svårigheter, när något eller någon hotar oss!

Saul förföljde David av avund. Avund är en synd som kan bli källan till mycket annat ont. Vi skall akta oss för avund. Avund och självhävdelse kommer från djävulen och närs av rädsla. När vi behandlar andra kärlekslöst, kan vi tyvärr bidra till att sådant får rotfäste i dem som omger oss.

Vad händer när den skjuter upp och växer i vårt hjärta? Orden ur Jakobs brev varnade oss idag: ”Där det finns avund och självhävdelse, där finns också oordning och allsköns uselhet.” ”Varifrån kommer all kamp och strid ibland er? Är det inte från begären som för krig i era lemmar? Ni vill ha, men får ingenting. Ni dödar av avund, men uppnår ingenting. Ni kämpar och strider. Ni har ingenting, därför att ni inte ber. Ni ber, men får ingenting därför att ni ber illa; ni vill bara tillfredsställa era begär.”

Också Vishetens bok, ur vilken vi hörde idag, varnar oss för tankar som föds i hjärtat hos någon som är avundsjuk på någons goda gärningar. Mycket farligt! Ja, det är verkligen en sjuka, precis som namnet säger. ”Vi skall lägga försåt för den rättfärdige, ty han står i vägen för oss: han motarbetar våra planer, han skymfar oss som lagbrytare och smädar oss för brott mot skick och sed.”  

Ja, ”Där det finns avund och självhävdelse, där finns också oordning och allsköns uselhet.”

Dagens evangelium är i liturgin läsningarnas höjdpunkt. Vad berättar söndagens  evangelium för oss? Under vandringen genom Galiléen, anförtrodde Jesus sina lärjungar sitt lidandes och sin döds hemlighet. Något väldigt personligt. Något väldigt svårt! Vi kan tänka oss att Herren som tänkte och talade om korsfästelsen samtidigt upplevde den mänskliga rädslan, och också det fasta hoppet på Gud Fadern som skulle ge honom uppståndelsens seger. Men lärjungarna var intresserade av något annat! När Jesus efter resan frågade lärjungarna om deras samtal häpnade de: ”De teg, för på vägen hade de tvistat om vem av dem som var den störste.” Ja, de hade diskuterat rangordningen och höll tydligen Jesus utanför samtalet. De var avundsjuka på varandra! Avund som föder tvist och sjuk konkurrens mellan dem som blev utvalda till att bli ringa tjänare. Avund som gjorde att lärjungarna inte tänkte på Jesus lidande och död utan på sitt eget goda. Kanske kan vi känna igen detta från våga egna liv, eller hur?

Då visade Jesus fram ett litet barn som ett exempel. Att likna ett litet barn! Barnet var alltid till tjänst och hade låg status i antiken. Jesus passar på att samtidigt mana oss att ta väl hand om, och välkomna barn. Kristna hem för föräldralösa barn världen över, praktiserar detta i dag.

Jesus som själv föddes som ett litet och nyfött späd-barn, på ett smutsigt stallgolv, visade nu hur man skall växa i tålamod och ödmjukhet, i tillit till Guds och andras omsorg. I tillit till andra och till varandra. Motasaten till avundsjuka, alltså. 

Den 12 september i år saligförklarades Polens berömde primas kardinal Stefan Wyszyński. Det berättas att han en gång mötte ett litet barn. Det lilla barnet frågade tyst om något. Kardinalen kunde inte höra frågan och bad det lilla barnet att upprepa frågan. Men barnet sa då i stället högt: ”Om du inte kan höra, så böj dig ner!” Ja, vi behöver ödmjukhet, att böja oss för de andra, inför de andra, att tjäna varandra. 

I Jesus böjde sig Gud till oss människor. Genom Davids ord lär oss Jesus att lita på Gud och på Hans ord. Davids historia lär oss att Gud böjer sig för vår röst och hjälper oss. Vi behöver inte bry oss om det som övergår oss. Vi behöver inte vara bättre än de andra. Vi är redan stora eftersom Gud bor i oss. Detta är det finaste och dyraste i oss. Gud själv är i oss och med oss. Gud är här!

”Visheten från ovan däremot är ren, men dessutom fridsam, försynt och foglig, rik på barmhärtighet och goda gärningar, omutlig och uppriktig.”

Jag behöver inte avundas. Jag behöver inte rädas för någon eller något.

”Gud är min hjälpare, Herren är mitt stöd.” Amen.

pater Rafał Zarzycki OFMConv