Predikan 3 söndagen i fastan 2022

2 Mos 3:1–8a, 13–15; Ps 103:1–4, 6–8, 11; 1 Kor 10:1–6, 10–12; Luk 13:1–9

Kära bröder och systrar!

Omvänd er och tro Evangelium!

På Jesu och apostlarnas tid fanns det varken TV eller Internet. Ändå kunde viktiga nyheter spridas, snabbt som en löpeld. Lukasevangeliet nämner en sådan nyhet ”om de galiléer vilkas blod Pilatus hade blandat med blodet från deras offerdjur.” När någon berättade om detta för Jesus talade Han om en annan aktuell och tragisk nyhet. Jesus hänvisade till ”de arton som dödades när Siloatornet rasade”. Herren uppmuntrade till eftertanke över det eviga livet: ”Tror ni att de var större syndare än alla andra i Jerusalem? Nej, säger jag, men om ni inte omvänder er skall ni alla mista livet, precis som de.” Jesus svarade med liknelsen om fikonträdet.

I liknelsen ser vi trädets ägare som effektivt och rationellt resonerar utifrån sitt förnuft. En förståndig man det där, alltså! Enligt honom skall trädet, som inte bär någon frukt, huggas bort. Självklart skall det inte stå där och ta plats i all sin onyttighet.

I Bibeln 2000 står det ju ”ta upp mark till ingen nytta”, i de flesta andra översättningar står det ”varför det skall få stå kvar och utsuga jorden/suga ut jorden? Där är det alltså inte platsen/utrymmet som är frågan, utan själva näringen, jordmånen.

Men den erfarne trädgårdsmästaren hejdar honom i ödmjukhet. Hans råd är att trädet skall få ytterligare en chans att växa och bära frukt: ”Herre, låt det stå kvar ett år till, så skall jag gräva runt det och gödsla. Kanske bär det frukt nästa år. Om inte, kan du hugga bort det.” 

Liknelsens budskap är enkelt. Gud som är både rättfärdig och barmhärtig vill inte någons fördärv. Jesu liknelse ger oss en trösterik bild på Guds stora tålamod och barmhärtighet. Nåd, godhet och omsorg om oss alla. Vi är inte heller så grönskande och fruktgivande alltid, eller hur? Fastetidens texter skakar om oss, förmanar oss och luckrar upp, som det heter i trädgårds- och odlings-sammanhang. Vi behöver, och får, andlig gödsel här!

Detta glada budskap tar sin början redan i Gamla Testamentet, i Frälsningshistoriens begynnelse. Vi hörde hur Guds medlidande uttrycktes i söndagens första läsning: ”Jag har sett hur mitt folk plågas i Egypten. Jag har hört deras klagorop över sina slavdrivare – ja, jag vet vad de får lida. Därför har jag stigit ner för att befria dem från egypterna och föra dem från Egypten till ett land som är rikt och vidsträckt och som flödar av mjölk och honung.” 

Gud som har medlidande med dem som har det svårt, uppenbarade sig för att visa sin närvaro och visa vägen till friheten. Gud är nära sin skapelse. Därför uppenbarar Han till och med sitt heliga namn: ”Säg dem att han som heter JAG ÄR.” (…) ”Detta skall vara mitt namn för all framtid; med det namnet skall jag åkallas från släkte till släkte.” 

Att känna någon vid namn innebär att man kan tilltala denna person på ett personligt och innerligt sätt. Genom att uppenbara sitt heliga namn inbjuder Gud oss till ett varmt och personligt förhållande med Honom. Israels Gud gav sig till känna också med sina underverk. Det utlovade folket fick se många underbara tecken av Guds frälsande närvaro. Men…

”Men de flesta av dem fann inte nåd inför Gud utan blev liggande döda i öknen.” – klarlägger den helige Paulus i den andra läsningen (1 Kor). Nej, inte många av dem som befriades från slaveriet i Egypten nådde fram till det utlovade landet.

Aposteln förmanar: ”Allt detta är exempel som säger oss att vi inte skall ha begär till det onda, som de hade. Knota inte som många av dem gjorde; de dödades av Förgöraren. Allt det som hände dem är exempel, och det skrevs ner för att vägleda oss som har tidsåldrarnas slut inpå oss.” 

Idag hörde vi också Davids Psaltarpsalm. Psaltarpsalmen är en sång av en tacksam och förlåten syndare. Ja, David var en syndare – liksom vi. David sjunger både om synd som han har erfarit, och om Guds barmhärtighet som han har upplevt. ”Barmhärtig och nådig är Herren, sen till vrede och rik på kärlek.” – lovprisar David Gud. 

Idag firar vi redan tredje söndagen i fastan. Vår Herre Jesus uppmanar oss: ”om ni inte omvänder er skall ni alla mista livet.” Jesus både varnar och tröstar oss. Guds barmhärtighet är vår stora chans. Vår enda möjlighet – vårt enda hopp!

I vår tid får vi mycket information. Nyheter når oss snabbt även från de mest avlägsna platser. Dagligen får vi höra mycket om kriget i Ukraina och allt som är så grymt och orättvist och tragiskt. Vi tänker på Jesu uppmaning till omvändelse och på Hans tröst. Bland alla nyheter som strömmar emot oss, får vi också väderleksprognoser; skall det bli en molnfri himmel idag?

Jesus lär oss att se upp till himlen, till det eviga: ”När ni ser moln stiga upp i väster säger ni genast att det blir regn, och det blir det också. Och när ni märker att vinden är sydlig säger ni att det blir hett, och det blir det. Hycklare, jordens och himlens utseende kan ni tyda, men vilken tid det är, varför kan ni inte tyda det?” (Luk 12:54-56)

Jesus visar oss evangeliets glada ljus. Han, som är det eviga ljuset själv, hjälper oss att se den trygga vägen även i mörkret. Tack vare Hans barmhärtighet får vi inte mista livet utan leva det. Tack vare Hans nåd, kärlek och barmhärtighet, behöver vi inte mista livet, utan vinner det när vi vänder om till Honom. 

Ja, omvänd er, och tro Evangelium! Amen. 

pater Rafał Zarzycki OFMConv