Kortpredikan 29 juli 2019, S. Olav, martyr
2 Mos 32:15-24, 30-34; Ps 106:19-23; Matt 13:13-35
Det israelitiska folkets dans kring guldkalven kan tyckas primitiv och barnslig. Psalmisten säger torrt: ”De bytte bort sin ära mot bilden av en oxe som äter gräs”.
Det känns igen i dagens hedonistiska credo: livets mening är nöje och förströelse, ”fun and pleasure”.
Samtidigt har leda blivit en folksjukdom i västvärlden.
Leda drabbade också munkarna i deras till synes enformiga liv. De talade om ”middagsdemonen” eftersom den ofta slår till i”middagshettan” (Ps 91:6), acedia, ledans och likgiltighetens last. Den frestade dem att söka förströelse i stället för att hålla ut i arbete, bön och läsning.
Frukterna av att hålla ut med denna goda ordning kan verka oansenliga, jämfört med allt vad världen tycks erbjuda av häftiga kickar. Ett litet senapskorn eller en liten kvantitet surdeg ser inte mycket ut för världen. Men det är en synvilla. Gudsrikets krafter är enorma.
Mose upptänds av vrede, men återvänder ändå till Gud för att be om förlåtelse å folkets vägnar. Han erbjuder sitt liv. En tydlig profetia om den Nye Mose, vår Herre.
Den helige Olav, Norges skyddspatron, var kung och krigare, men när han stupat vid Stiklastad år 1030 uppfattades han snart som martyr. En rad märkliga under bekräftade att hans blod inte hade utgjutits förgäves. Gudsrikets krafter är starkare.
Inget annat helgon, förutom jungfru Maria, är så ofta avbildat i svenska kyrkor som den helige Olav. Nidaros, dit hans kropp fördes, blev Nordens främsta vallfartsort. Vi har S:t Olofs kyrka inte långt härifrån.
Kung Olav deltog lugnt i mässan före slaget. Mässan med ”det nya och eviga förbundets blod”. Källan för gudsrikets krafter.
pater Ingmar Svanteson
