Mässans texter på söndagarna under denna skräckfyllda sommar har ofta varit kusligt träffande. Det började med Jeremias polemik mot de onda herdarna som förleder Herrens fårahjord (25:e juli) och fortsatte till berättelsen om de många lärjungar som avvek efter det ”outhärdliga” talet om livets bröd (26:e augusti). Det är fullständigt förståeligt att fler än en katolik har satt i halsen vid ordet ”helig” under de senaste månaderna, när de, av Kyrkan, förväntas bekräfta det i Trosbekännelsen och Offertoriet. Men, även om det är förståeligt, vittnar det ändå om ett missförstånd. Skälet till detta följer omedelbart efter berättelsen om dem som avvek (Joh 6:60-69), när Jesus frågar de tolv om de också vill gå sin väg. Simon Petrus svarade: ”Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord.”

Evigt liv erbjuds oss saktamentalt i varje mässa. Det är vad vi tror och det är därför vi stannar kvar i Kyrkan. Och det är därför som vi alla måste göra vårt yttersta, som medlemmar i Kristi mystiska kropp, för att reformera det som måste reformeras, för att andra skall kunna lära känna och älska Vår Herre och erfara de livgivande frukterna av vänskapen med Honom. Kyrkans pågående kris handlar om trohet och helighet – en otrohetskris och en syndkris. Det är också en evangelisationskris, eftersom herdar utan trovärdighet försvårar förkunnandet av evangeliet, som världen behöver så mycket.

I efterdyningarna efter ärkebiskop Carlo Maria Viganós ”Vittnesbörd” och dess påstående att påven Franciskus kände till Theodore McCarricks (Washingtons förre ärkebiskop) synder och upphävt de sanktioner som McCarric ålagts (men aldrig på allvar verkställts) av påven Benedict XVI, intensifierades polemiken inom Kyrkan och rikoschetterade genom media. I denna febrila atmosfär är det praktiskt taget omöjligt för någon att säga någonting, utan att uppväcka misstankar och anklagelser. Eftersom jag kände ärkebiskop Viganó väl, under den tid då han tjänstgjorde som påvligt sändebud i Washington, känner jag mig förpliktad att tala om honom. Jag hoppas att det kan hjälpa andra att överväga hans mycket, mycket allvarliga krav med eftertanke.

För det första är Viganó en modig reformator, som förflyttades från Vatikanen av sina närmast överordnade, därför att han var fast besluten att avslöja ekonomisk korruption inom Governatorato, som är Vatikanens administration.

För det andra är ärkebiskop Viganó, enligt min uppfattning, en hederlig person. Vi talade ofta om allt möjlig, stort och smått, och jag fick aldrig intrycket av att han sade något annat än det som han, i sitt samvete trodde var sant. Det betyder inte att han har uppfattat allting rätt, men som en ödmjuk, bönens man, skulle han fara den förste att medge det. Samtidigt framstår försök att framställa honom som någon som avsiktligt kommer med falska anklagelser, något annat än ett ärligt vittne till vad han tror är sanningen, knappast övertygande. När han skriver i sitt vittnesbörd att han är ”beredd att bekräfta (sina anklagelser) under ed, inför Gud”, menar han verkligen vad han säger. Ärkebiskop Viganó vet att, genom att svära en sådan ed, skulle han ta sin själ i sina händer, vilket betyder att om han skulle tala osanning skulle han få svårt att återfinna sin själ igen.

För det tredje är Ärkebiskop Viganó en lojal Kyrkans man, ur en generation och formation, som fostrats till genuin trohet mot påveämbetet. Hans utbildning, i den påvliga diplomatiska tjänsten, skulle lett honom till att instinktivt göra försvaret av påven till sin första, andra, tredje och hundrade prioritering. Om han tror att det som han nu har sagt är sant och att Kyrkan behöver ta till sig denna sanning, för att kunna renas från det som hindar dess evangeliska mission, då bryter han mot sina djupaste instinkter av mycket allvarliga skäl.

Det som Ärkebiskop Viganó vittnar om att han känner till, på grund av egna, och i många fall dokumenterade, erfarenheter i Rom och Washington förtjänar att tas på allvar, inte kategoriskt avvisade eller ignorerade. Cardinal Daniel DiNardo, ordförande i den amerikanska biskopskonferensen, håller uppenbarligen med, vilket framgår av hans uttalande den 27 augusti. Detta är ännu ett steg mot den rening och reform som vi behöver.

George Weigel, First Things, 28/8 2018

Översättning: Lena Fäldt augusti 2018

https://www.firstthings.com/web-exclusives/2018/08/why-we-stay-and-the-vigan-testimony